Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Berit Spong. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
den historiska orienteringen, älskad av
nittitalet men även aktualiserad på
tjugutalet genom det mäktiga intrycket av Sigrid
Undsets medeltidsromaner. Även
arkaise-ringen använder Berit Spong emellertid i
novellerna utan tyngande överdrift, och i
regel håller hon sig även här kvar på
hemlandskapets välkända grund. Den är kanske
svensk men ännu mera östgötsk, den replik,
som fälles av torpar jäntan efter kalaset,
varmed kammarherrn på slottet velat
imponera på sitt goda folk: »Blött bröd i
söe, det hade han i alla fall inte, han,
kammarherrn!» Och samma egensinniga
folkliga självkänsla är det i grund och botten,
som vid Adolf Fredriks kungabesök i
Vadstena kommer logarvarens lilla Ulla
att lägga ner kungsbuketten vid den ärrige
karolinens fötter i stället för vid den granna
kungens. Denna östgötska självkänsla med
stort S har i själva verket blivit det
sammanhållande psykologiska motivet i denna
novellbok. Den kan växa till en så paradoxal
ärelystnad som hos Busen i Bäck, vilken,
trött av sitt kämparykte, inte lever upp
igen, förrän han funnit en motståndare,
värdig att pröva sina krafter emot. Men
fåfängan kan också dra sitt straff med sig.
En bruten stolthet »stinger som den brutna
benpipan i den maktlösa arm den en gång
hållit rak», det får den egenkäre kyrkvärden
i Dalmans mässhake erfara. Djäknedrängen
är en historia om en äkta och en oäkta son
men också om en äkta och en oäkta
stolthet. Och det visar sig vara den oäkta sonen,
som har den äkta stoltheten. T. o. m. en
sextonhundratalshäxas blåkullafantasier vill
författarinnan, inte utan stöd i moderna
psykologiska kompensationsteorier, förklara
ur en psykiskt förorättad varelses sjukliga
självhävdelsetvång; Borta Jutes har såsom
alltifrån barndomen »märkt» blivit utstött
ur de andras gemenskap. »Hon hade trott
att hon varit älskad, nu trodde hon, att
hon endast var fruktad. Hennes
ömhetsbehov och hennes stolthet, som varit så
nära förenade, lösgjordes nu från varandra,
och det första förstenades och sjönk i
okända djup, men stoltheten böljade
däröver som ett mörkt vatten, högre blott för
den stenens skull, som bildade dess botten.»
Medvetandet om att vara det utvalda
föremålet, om också blott för människors
avsky och fasa, kommer henne till slut att
med en känsla av triumf bestiga bålet.
Denna berättelse visar bäst, att det rent
psykologiska intresset hos Berit Spong
vida överväger lusten till
historisk-roman-tisk accessoarmålning; här kan man snarare
förebrå författarinnan, att hon av denna
orsak alltför litet tillvaratagit
häxprocessskildringens historiska stämningsvärden.
Emellertid rymmer samlingen
Kungsbuketten även två romantiska noveller,
som lysa med en mörkare glans än det
övriga, Min är den sjunde och Mellan
jul och »Petter Katt». De behandla båda ett
motiv, som otaliga gånger varierats i
romantisk diktning alltifrån
medeltids-romanen om Tristan och Isoide till
nyromantikens sista svenska skott Singoalla:
den fredlösa kärleken, vars enda trofasta
bundsförvant är döden. Det är
anmärkningsvärt, att så ljust idyllisk Berit Spongs
diktning än i regel är, når hon en stark
verkan i dessa prosadikter, som tyckas
vittna om en kanske medvetet uppdämd
tragisk åder i hennes diktarfantasi.
Medan Berit Spongs tredje novellbok,
Slottet på rullgardinen, knappast ger något
direkt nytt, visar däremot fjolårets
diktsamling Dam med parasoll en bestämd förnyelse
av hennes poetiska stil. Allmogedikten
har här helt fått vika för en personlig
lyrik av övervägande psykologisk natur,
och från sin tidigare stundom något lösa
lyriska form har författarinnan närmat sig
den pregnanta, konturfasta och ibland
nästan epigrammatiskt tillspetsade
symboldikt, vilken hos oss med förkärlek odlats
av diktare som Snoilsky och Bo Bergman.
Kvar står visserligen en viss svaghet för
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
