Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Berit Spong. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
grumlar vikens klara vatten: »Nu har ytan
smakat djupen, och den vet •—- den vet!»
Och i den koncist formade dikten I profil
ställes vandraren inför ett Janusansikte,
som i själva verket visar sig vara tillvarons
eget. Det må vara sant, att Berit Spongs
dikt alltjämt är begränsad till den
individuella upplevelsen, men på psykologiens
väg når den här ner till det i eminentaste
mening allmänmänskliga.
Den tvekluvenhet, varom dessa dikter
handla, har dock alltid hört alldeles
speciellt konstnärspsykologien till. Det är
därför, som dikten av diktaren själv ofta
känts både som en gudagåva och en
»lindansarmöda», en erfarenhet, som
titeldikten i Berit Spongs Dam med parasoll
på nytt åskådliggör, inte med romantikens
patos men med modern ironi:
En gåtfull djurkrets ruvar nedanför.
Min grip, min drake lura där på dansen.
Oeh djup och vild och hemsk en lust mig rör
att blundande få glömma bort balansen!
Men parasollen svävar som en sky
och ger mig jämvikt — det är hela tricket.
En dam, som tyckes tänka på sin hy,
är räddad i det rätta ögonblicket.
Skulle det lura även någon för
författarinnan omedveten fara i denna pose, vore det
väl den, som ligger i allt poserande: faran
för stelnandet. Den skyddande
förklädnaden kan bli till en Nessusdräkt, och en
alltför väl låst dörr kan gå i baklås. Vill
man emellertid å andra sidan se, hur även
Berit Spongs mest okonstlade, lantliga
genrestil kan höja sig till en enkelt stor
symbolik, bör man läsa dikten Hästen
vid staketet.
Spådomskonstens utövare bruka tala om
livslinjen i en hand. Även i varje
diktar-produktion, som är äkta och ej blott
artistisk, finner man en röd tråd, ett inre
sammanhang, som man skulle kunna kalla
dess livslinje, både därför att den är
betingad av diktarens livserfarenhet, och
därför att diktens eget liv beror av den. Den
livslinje, man kan spåra genom Berit
Spongs diktning, företer inga särskilt
markanta eller egendomliga kurvor, men den
finns där, och den sträcker sig obruten,
rak och konsekvent från hennes första bok
till hennes senaste.
Mars 1938.
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
