Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
cer, Myrna Loy är perfekta i sina roller,
intelligent individualiserade genom otaliga
smådrag och likväl starkt typiserade,
förkromade som maskotfigurer på den
materiella civilisationens blint framrusande
jagger-naut.
Frank Borzages I storstaden pendlar med
effektiva kontrastverkningar mellan
känslosamhet och mekanisk brutalitet, men
rymmer också inslag av äkta känslighet.
Gangsterkriget mellan två konkurrerande
drosk-bolag hotar att ödelägga ett par människors
lilla idyll; han är en tryggt knepig chaufför
och hon en blek emigrantflicka, liksom ännu
omgiven av ljuset från ett annat slags liv
än New Yorks. När deras lycka håller på att
krossas mellan grupp- och
samhällsintressenas malande käftar (ett motiv som ljuder
med patetisk violinton genom
storstadslarmet) kommer förlösningen på amerikanskt
sätt med ett stort avslutande slagsmål.
I komediernas konkurrens deltar Lubitsch
återigen med ett virtuosnummer, vars banala
passager dock ingen fingerfärdighet kunnat
dölja. Blåskäggs åttonde hustru bygger annars
på ett uppslag som kunde bibringats en
verklig innebörd: det är fråga om mannen som
inte kan annat än göra affärer även när han
försöker älska en kvinna. Bitterhet har smugit
sig in i det oavbrutna äktenskapliga grälets
komik: bitterhet av ett slag som kanske just
amerikanerna har en särskild smak för. Gary
Cooper gör en god studie av den trumpne
miljonären som får stifta en sådan oförutsedd
bekantskap med sin inre hjälplöshet.
Den stora olympiaden har filmats av Leni
Riefenstahl, Hitlers artistiska väninna. Hon
har sinne för bilder i rörelse, för rytmen i
grupper och massor, för marscherande
kolonners tyngd och för upprepningens suggestion.
Hon kan få världen att vända sig under
filmkameran; hon har åtskilligt gemensamt
med sin Führer. Upptakten till
olympiafilmen är utan tvivel nazistisk konst, ett stycke
nazistisk mytologi, arisk skapelsehistoria med
sol i dimmor och människogestalter som löser
sig ur stenblock. Men solen smälter bort i
den olympiska elden, som så beskedligt
tycks löpa utmed axeln Rom—Berlin, och
filmen sjunker ner till reportage och
propaganda. Även i den riefenstahlska filmens
skickligt varierade och koncentrerade form
framträder idrottens tomhet, dess egenskap
av flykt undan väsentligare angelägenheter;
det är inte en tillfällighet att just
diktaturstaterna så målmedvetet stöder idrotten.
Olympiafilmens mest gynnade nationer visar
sig också vara tyskar, italienare och japaner.
Maratonloppets masochism kommer utmärkt
fram, med visualiserade trötthetssensationer
och en japansk segrare med mumieansikte
som stupar vid målet. Man får även bevittna
negrernas prestationer, mjukt vackra och
moraliskt högtstående (emedan deras
självhävdelse som ras är berättigad); men Hitlers
förtjusning över deras segrar uteblir.
Den sönderslagna krukan, efter Kleists
skådespel, bjuder på inpiskat styv teater,
som dock verkar överexponerad på film.
Uppslaget är fyndigt, med den sönderslagna
krukan som påtaglig symbol för
bydoma-rens nattliga snedsprång i en
jungfrukammare. Jannings trivs uppenbart med
figuren, han utvecklar grotesk frodighet,
blänker av matglädje och darrar i byxorna
inför överheten. Hela tiden hänger en
oberäknelig rättvisas hot över hans huvud: en
typisk Kleist-förnimmelse som också kan
gömma en aktuell tysk förnimmelse.
Unga människor avvinner gemytlig
düssel-dorfpoesi ur gångna tiders tyska
provinsialism. Historien är byromantisk med
pubertetsoro och skuldkänslor, med en mörk kaplan
och en människoälskande kyrkoherde, med
ett par ungdomar som är både rörande och
löjliga, äkta mitt i den falska teatern, med
det unga livsallvarets glöd i de patetiska
fraserna. Filmen är heller inte utan sinnlig
fyllighet, en fysisk intimitet, som är en sida
hos den goda, jordiska tyskheten.
Oskuld, en värdefull tjeckisk film, visar
en förening av nästan fransk realism och
slavisk fantasi: de borgerliga interiörerna är
halvproletära med stråk av zigenarmusik.
Där är en folkrestaurang med riktigt
folkliv, en kusligt trovärdig nattlokal, en
spöklikt symbolisk ungkarlsvåning med
Venus-statyer i hörnen och guldfiskar som glänser
i skumrasket. Men miljökonsten är inte
självändamål: den omsluter människoöden som
är både sant och fint återgivna.
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
