Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Matts Kättilmundsson. En gestalt från folkungatiden. Av Bj. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Matts Kättilmundsson
att Knut Jonsson beseglat på denna plats
och med honom flera, som ej nämnes i breven,
medan intet spår kan förmärkas av herr
Matts’-sigill. Tydligen har en öppen brytning nu
ägt rum, och herr Matts har troligen i
vredesmod lämnat rådsmötet.
Han begav sig snarast möjligt till
hertiginnan Ingeborg, som icke fann nog utrymme
för sin maktlystna personlighet inom de
gränser den svenska och norska
aristokratien ville uppdraga. Hennes mål var att bli
ensam förmyndare för sin son och för hjälpa
sin gunstling, senare make, Knut Porse till
landvinningar på det i upplösning stadda
Danmarks bekostnad.
Snart fick krisen större omfattning.
Ingeborg retade sina motståndare genom att
häkta en av sina fiender i Norge, riddaren
Ulf Saxesson, och utdelade rika gåvor för
att sammanhålla sitt parti, dit så småningom
bröderna von Kyren, Håkan Jonsson Läma,
Erengisle och (med tvekan) Karl
Näskonungs-son, lagmannen i Västmanland Magnus
Nilsson m. fl. slöt sig. Då norrmännen utropade
Erling Vidkunsson till riksföreståndare och
sökte känning med det svenska rådet, som
lovade bistånd, ingick Ingeborg å sin sida
den 24 juli 1321 förbund med Henrik Lejonet
av Mecklenburg och gifte bort sin dotter
Eufemia med dennes son. Herr Matts
medverkade också i denna uppgörelse, men de
hemligaste förhandlingarna förbehölls Knut
Porse.
Sensommaren och hösten 1321 tycks herr
Matts ha tillbringat i Södermanland, där han
medverkar vid en del uppgörelser tillsammans
med biskop Styrbjörn av Strängnäs. Här torde
också Näskonungssönerna ha haft
förbindelser, ty de är längre fram med och
utarbetar Sörmlandslagen. Ett inbördes krig ryckte
hotande nära, i synnerhet som en av dem,
som möjligen kunnat medla, nämligen lagman
Birger Persson, försiktigtvis avvek till Rom
på pilgrimsfärd.
Till öppet vapenskifte kom det dock ej, tack
vare rådets energiska åtgärder. Detta valde
nu uttryckligen Knut Jonsson till drots, och
denne riktade den 26 mars 1322 ett brev till
invånarna i Södermanland, att de i händelse
av uppbåd till rikets försvar eller andra
oförutsedda händelser icke skulle lyda någon
annan än honom eller lagmannen Lars Ulfsson.
Detta torde ha lugnat de heta sinnena, och
när rådet den 4 juni 1322 åter kommer
samman i Telje, är även herr Matts med och
bekvämar sig att besegla på en ganska
anspråkslös plats. Dock rycker han snart framåt
igen och intar i allmänhet tredje rummet,
efter Knut Jonsson och kungasonen Erik
Valdemarsson. Alldeles kunde man dock icke
sätta honom ur spelet.
Den 21-åriga hertiginnan tappade
emellertid inte modet utan bjöd trots sina riddares
avfall alltjämt motstånd mot den samlade
stormansklassen. Denna såg sig därför
föranlåten till en ännu kraftigare
demonstration; för öppet våld ryggade man
uppenbarligen tillbaka. Den 20 juli förenade sig hela
det svenska rådet i en fast konfederation i
Skara, lovade att glömma ali gammal tvist
och oenighet och gemensamt utestänga
hertiginnan Ingeborg och alla utlänningar från
styrelsen i landet. Herr Matts torde ha
medverkat till förbundet, men i det avgörande
ögonblicket synes han ha funnit
formuleringen allt för skarp och han tycks icke ha
beseglat. Hertiginnan tog emellertid nu sitt
förnuft till fånga och en uppgörelse kom till
stånd år 1323. Redan dessförinnan hade
Matts Kättilmundssons och Ingeborgs forne
bundsförvant Erengisle Näskonungsson
utsetts till marsk och därmed får man väl anse
försoningen mellan partierna som fullbordad.
Men något agg dröjde väl ännu kvar, och
säkert var man på många håll nöjd, då ett
tillfälle öppnade sig att bereda herr Matts
en hederlig reträttplats, där han kunde dröja
»til werldin matte sik än vm wenda ok honom
matte högre lykka henda». I aug. 1323 hade
fred slutits mellan Sverige och Ryssland i
Nöteborg, och det var av vikt, att rikets östra
gränsland erhöll en duglig styresman. Valet
föll på herr Matts, som antog titeln
»capita-neus Finlandiæ» men som ännu i dec. 1323 är
kvar i Sverige, där han uppträder på
Uller-åkers ting. Först i jan. 1325 finner vi honom i
Tavastehus; sitt residens uppslog han i
övrigt på Åbo slott.
Herr Matts’ verksamhet i Finland blev
ytterst kort och det torde vara omöjligt att
därom fälla något omdöme, då endast ett
par dombrev är bevarade. F. ö. invecklade
han sig snart i en konflikt, som kunnat bli
synnerligen vittutseende. På hösten 1325 hade
ett par av hans män varit över i staden
Reval, som liksom kringliggande delar av
Estland nominellt lydde under Danmarks krona.
De hade där begått dråp och dömdes av
stadens myndigheter till döden. Herr Matts
företog då i förening med fogden Peter Jonsson
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
