Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Miguel de Unamuno, det nutida Spaniens profet. Av Lydia Wahlström - Vaggvisa för ett krigsbarn. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
vis inte betyder, att han i originalitet kan mäta
sig med den store ryske författaren. Själv
säger Unamuno, att han inte är originell,
men att hans lidelse är det, och detta är nog
sant, så tillvida som han har kunnat
behärska sina lidelser i stället för att behärskas
av dem. Den heroism, genom vilken han
kunnat detta, har gjort honom till en trogen
lärjunge till de stora spanska helgonen och
mystikerna. Och om han ändå måste förefalla
oss nutidsmänniskor mera mänsklig än Loyola
och Teresa, så är det därför att han som
modern personlighet inte kan ha deras
orubbliga medeltida tro. Vi fatta honom bättre,
därför att hans liv blivit till en enda
smärt-fylld längtan efter tro, och det var fullt
förklarligt om han i Kierkegaard fann en
besläktad själ —• så besläktad till och med,
att han lärde sig danska för att kunna läsa
honom på originalspråket.
Vi kunna fullt instämma i Madariagas ord,
att Unamunos eviga konflikt mellan tro och
förnuft, mellan liv och tanke, mellan ande
och intellekt, mellan himmel och civilisation,
är Spaniens egen konflikt. Genom det kors,
som han valt att bära, är han en inkarnation
av det moderna Spaniens ande.
VAGGVISA FÖR ETT KRIGSBARN
Av OLOF LAGERCRANTZ
Som ljus i naken fönsterkarm
står vita hyacinter.
Ditt huvud vilar på min arm.
Vad mäktar denna vinter!
Din ångest var en elak dröm
en dunst från skyttegraven.
Nu förs du av en mäktig ström
mot stjärnorna och haven.
I jorden får soldaten skydd
och du ska sova länge
tills en förkolnad värld står prydd
med sol och videklänge.
Den döde sover och en vår
förnimmer du hans väsen,
hans fadersröst i vindens spår
hans varma blod bland gräsen.
Han andas i vart väderstreck
och hävs i trädens grenar
och blickar tidlös, utan skräck
ur markens gråa stenar.
Den sjuka jorden välver kring
i trygga vindar sluten
och sömn och morgon är en ring
för evigt sammangjuten.
En källa brusar i din barm
som vårens säv i barken,
och du har somnat på min arm,
du lilja ovan marken.
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
