Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - André Maurois. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Möller
ändå med pennan i hand han skulle göra
sin insats i samtidens liv?
Maurois’ förstlingsverk var ett knippe
noveller — och de kommo varken under
kritikens eller publikens ögon. Anledningen var
inte att någon grym eller omdömeslös
förläggare refuserade dem. Den unge fabrikören
hade råd att själv låta trycka en bok — men
också att undertrycka den. Då han läst
sina första korrektur beslöt han sig för det
senare alternativet. Det berodde inte bara på
att han inte fann novellerna hålla måttet.
Flauberts och Maupassants landsman hade
också kommit till den övertygelsen, att en
litterär succés måste ha sin utgångspunkt i
Paris . . .
Redan fore starten röjde Maurois sålunda
något av den behärskade och kloka
målmedvetenhet, som bidragit att sätta sin prägel
på hans litterära bana.
En oförutsedd händelse kom emellertid
att gripa in i hans beräkningar och ge
honom ett oväntat material. Det var
världskriget.
Den 4 augusti 1914 meddelade
fanjunkaren på kaserngården, att Herzog skulle
rycka ut med engelsmännen, ifall de kommo.
Något som han likväl tvivlade på . . .
Det var i egenskap av tolk som Maurois
skulle stå till de allierades tjänst. Och de
tre och halvt år under vilka han fyllde denna
mission, kamperade tillsammans med engelska
officerare och upplevde krigets olika faser
tillsammans med dem, gjorde honom
verkligen till tolk mellan två nationer i en
omfattning som gick utanför hans uppdrag.
Skyttegravskrigets många longörer gav
Maurois god tid inte bara till livliga
meningsutbyten utan också till anteckningar. Första
frukten av dem blev Les silences du Colonel
Bramble. Den gjorde en synnerligen
välförtjänt succés. Man kan fråga sig, om Maurois
någonsin skrivit en roligare bok. I fyra typer
sådana som överste Bramble, major Parker,
doktor O’Grady, the Rev. Maclvor har
han inkarnerat den brittiska nationens mest
karakteristiska drag utan att försumma de
egenheter, som skilja en skotte från en
engelsman, en irländare från en skotte.
Boken bär ett motto av Lecky: Bland de
människotyper, som envar av oss kan hoppas
att förverkliga, finns det få bättre än den
engelske gentlemannens, med sin
konventionella smak, sin standard för heder, religion,
sympatier, åsikter och instinkter.
Maurois fångar detta gentlemannaideal i
en anekdot, i en replik, i reaktionen mot
fransk livsuppfattning. »Vi äro som de unga
perserna», säger majoren, »som man bara
lärde tre vetenskaper: rida, skjuta med båge
och inte ljuga.» — »Den största välgärning
sporten gjort oss är just att skydda oss mot
den intellektuella kulturen. Vi äro dumma.»
»Engelsk konversation är en lek ungefär
som kriget eller boxning», konstaterar
författaren själv, »personliga hänsyftningar
äro förbjudna liksom slag under bältet, och
den som hetsar upp sig, blir strax
diskvalificerad.»
Med stillsam och godmodig ironi berör
han de löjliga sidorna av denna
världsåskådning. Efter en middag i mässen, vid vilken
samtalet hela tiden rört sig om jakt på
elefanter, lejon och krokodiler, förstår Aurelle
(tolken) äntligen, att »världen är en stor
jaktmark, planlagd av en
trädgårdsmästaregud för gentlemän från de förenade
kungarikena».
Men inför världskrigets oerhörda
påfrestning består denna sportsmannaanda sitt
hittills svåraste prov. Låt det vara en burlesk
överdrift när major Parker förklarar, att
nederlaget i fotbollsmatchen mot ett lag
new-zealändare några år tidigare vållade
lika stor bestörtning i England »som om vi
förlorat detta krig» — den innehåller dock
en psykologisk sanning, ännu mera humor
och självironi. Och lika litet som dessa
gentlemän hata new-zealändarna faller det dem in
att låta något rabiat tyskhat rubba sin
andliga jämvikt.
Den talföre irländaren O’Grady tröttnar
för övrigt inte att med lärorika paralleller
med stenåldern, antiken och folkvandringarna
påminna om, att vad som förefaller deltagarna
i dramat 1914—1918 så oerhört endast är
en banal episod i mänsklighetens historia.
En del av doktorns reflexioner föra rentav
tanken till en odödlig skeptiker vid namn
Abbé Coignard. Även om Maurois aldrig
nämner Anatole France bland sina lärare,
röjer hans replikkonst att han gått i skola
hos den störste bland den föregående
generationens stilister. Och liksom författaren
till La Rotisserie de la reine Pédauque lät
locka sig till en fortsättning, Les opinions
de Jérome Coignard, så uppmuntrades
författaren av bifallet efter sin debut att ge ut
en bok till med samma huvudfigurer under
titeln Les Discours du docteur O’Grady.
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
