Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - André Maurois. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
André M a u r o i s
På samma gång den uppväxande George
Gordon hyste en pojkaktig romantisk
beundran för sådana förfäder fasade han vid
tanken på att hans öde skulle komma att
likna deras. På ett mycket tidigt stadium
hade predestinationstanken präntats in i
honom. Såväl i skolan som i hemmet talades
mycket om satan och helvetet. Vid sju års
ålder började den fantasirike pojken fråga sig, om
han hörde till de förtappade från begynnelsen.
Anfäderna och kalvinismen äro två av de
grundpelare, på vilka Maurois reser sitt verk.
De båda andra äro lytet och den första
förälskelsen. De flesta normala människor
rycka på axlarna åt tanken att en oduglig
hälsena (klumpfot är ett oriktigt ord för
den medfödda defekt, som gav Byron en
haltande gång) kan bli avgörande för en
överbegåvad och överkänslig, estetisk människas
hela inställning till livet. Maurois har
förstått det.
Och han underskattar inte heller betydelsen
av hans kärlek till Mary Duff, som lät George
vid nio års ålder göra den upptäckten, »att
man ibland kan finna en oändlig lycka i en
persons blotta närvaro».
När Byron en mansålder senare började
en av stroferna i »Don Juan» med bekännelsen:
I have a passion for that name of Mary
var det visserligen säkert inte bara henne
han tänkte på utan än mer den Mary
Sha-vorth, som lekt med hans känslor under ett
för en erotiker synnerligen kritiskt skede
av hans liv: då han som sextonårig
gymnasist gästade henne på grannslottet till sitt
eget Newstead. Då grundlades, menar
Maurois, för alltid den med förakt blandade
misstro mot kvinnan, som är ett av ledmotiven
i hans största dikt — ehuru man inte för den
skull bör glömma sådana gestalter som Haidis.
Ja, det är nog av stor vikt att
samvetsgrant samla och sovra fakta — men för det
behöver man inte vara en Maurois. När det
gäller att tränga ned till den stora diktens
källor och kasta en riktigare belysning över
en karaktär som lörd Byrons, fordras
någonting mera. Den psykologiska ekvationen
löses endast av den, som finner dess rötter.
Och det lyckas kanske lättast för en diktares
intuition, som kan ta egna subjektiva
erfarenheter till hjälp.
Men den av Maurois’ böcker, som jag med
mest nöje och behållning läser om, är dock
Vid hunden Boatswains grav pd
Newstead Abbey.
Édouard VII et son temps. Den fortsätter
och kompletterar i viss mån Disraelis liv.
Tillsammans ge de en utomordentligt
spirituell och livfull revy av engelsk historia från
förra seklets början till världskrigets utbrott.
När han skrev Édouard VII (utgiven 1933)
rörde sig Maurois från början som i en salong
med idel gamla bekanta — och hans
ställning i den engelska aristokratien hade också
under mellantiden blivit en annan.
Listan-på de personer, som enligt tacksägelserna i
förordet underlättat hans forskningar, uppta
namn på premiärministrar, lorder och
ambassadörer; även arkivet på Windsor hade öppnat
sig för honom och låtit honom blicka in i en
del av den avlidne monarkens korrespondens.
Maurois har alltid varit un anecdotier;
men ingen av hans böcker överflödar av
åskådliggörande smådrag, dräktdetaljer,
karakteristiska repliker och silhuetter som denna.
Hur levande ser man inte Wilhelm II vid
sin mormors dödsbädd knuffa undan de
närmaste släktingarna och i själva begravnings-
39—Ord och Bild, 47:0 årg.
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
