- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
664

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nils Svanberg

Vi möttes och vi möttes ej ändå.
Du var så vacker, och jag lät dig vara.
Så ljuvlig var du, att jag lät dig gå.
Men kanske väntade du likväl på
en fråga, som du aldrig fick besvara.
Bort över år och avstånd, bortom ting
som vakan bjuder, mot ett minne svingar
min sömn, och mina drömmar sänkas kring
din fjärran bild med frömjölstyngda vingar.

Den pessimistiska, av livets rikedom
jäktade grundtonen återvänder i en räcka
dikter som syfta och i många fall nå
allmänmänsklig vidd, stor orkestrering. De predika,
dessa mer utåtsyftande dikter, en
naturvetenskapligt färgad pessimism. Allt skall gå
under — för att återfödas. Tröst finns ej att
få ur denna medvetenhet. — Om icke det är
tröst, att man ser klart och kan återge sin
syn i klara ord! Denna materialism är, trots
vissa tendenser till jordande-mystik,
konsekvent. Jag måste säga, att dess konsekvens
ter sig mycket tilltalande bredvid åtskillig
modärn mystik och tidsvånda på vers, som
är lättare köpt och ger mindre av rent
konstnärlig energi. — I några fall går visserligen,
tycks det mig, inte helheten ihop. De
monumentala ämnena i vissa av förintelsevisionerna
från 1914 eller i Jorden bli formgivningen
övermäktiga. Ord som »sperma» och »sekret» är
det intet fel på — man är möjligen numera
rentav för van vid den stilvalören i vers —,
men det kommer an på helheten. — I andra
fall åter lyckas skalden utmärkt — inte bara
fyndigt! — ge poetisk kropp åt sin tänkvärda
kosmiska bild. Den är fullt personligt
upp-levad, denna bild, och på höjd med modärn
naturvetenskap är den också. Till dessa
verkligt monumentala tankedikter vill jag räkna
inledningsfantasien om »Ödletid», om hur
människan står färdig att förgöra människan.
Och den har en värdig motsvarighet i
slutdikten, Ljusmyt. Här framstår diktarens
grundpessimism inte bara i klara ord:
dagern blir skärande gräll, ty det befinns att
ljusguden, som skall återvända, intet annat
är än den naturvetenskapligt fattade
energien.

Visionerna av Lustan, Sorgen och Glädjen
äro också imponerande. Men allra högst når
Gierow som lyrisk pessimist i en liten dikt,
vars skala kvalitativt är mycket stor. Den
heter »Natten sjunger själv» och handlar om
den enda frälsningen, förintelsens. Trots detta
är den bräddad med liv •— lyriskt liv. Det är
nu en gång ett mysterium, som inte den
rationellaste diktare eller kritiker kan komma

ifrån — än mindre den mångsidige och
raffinerade diktaren i Ödletid — detta: att dikten
kan leva och till slut måste kunna leva av
intet, av den absoluta livsförsakelsen. I en
annan förnäm dikt, Konsert, har Gierow väl
format denna insikt. Men dikten om Natten
är så mjukt melodisk, som diktaren numera
inte så ofta diktar, och dess enkla
korthuggenhet är klar och självklar.

Modern som bar dig
minns vad hon fött.
Än har jag kvar dig,
kött av mitt kött —
blick som du spörjer hos,
knä som du sörjer hos,
famnen som tar dig,
när du är trött.

Dagen, du spiller,

sinar till slut.

Dina små griller

lösa sin knut. ,

Sagor berättar jag,

svepningen glättar jag.

Dina pupiller,

blåser jag ut.

Man vill gärna andaktsfullt lämna dessa
strofer utan kommentar. Ett par ord må tillåtas
en kritiker, som inte tror att fullödiga dikter
förlora på att man talar om dem, som inte
tror att en berättigad analys förstör diktens
värde. Märk hur de fulländat fyndiga
dubbelrimmen här glida in i rytmen och därmed få
fram mycket av stämningens fullkomliga
ro — och hur näst sista radens rim, den tredje
länken i en rimkedja, milt men eftertryckligt
sätter inseglet på ett lyriskt livsdrama. I
några andra dikter märker man för mycket
av rimvirtuositeten ■— denna är ett prov på

Gierows högsta grad av konstnärlighet.
* *

*



Naturen, sinnenas stora och oskyldiga
glädje, har alltid varit Einar Malms bästa
inspirationskälla. Den har tydligen långtifrån
sinat i hans senaste diktbok, som fått det
trotsiga, mot årens makt riktade mottot »Än
flyga svanarna». Vad som framgått ur denna
äkta, okonstruerade naturkärlek det blir
hos Malm undantagslöst stark, trovärdig,
personlig dikt. Detta är vad som för anmälaren
gör denna diktsamling mycket värd att
minnas. Dikter som Hemmavid, Skärtorsnatt, I
morkullsstunden, Roslagssommar ge en
utbyte nog och ge ett gott tillskott till den
flitige lyrikerns jämna och formsäkra produk-

664

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0728.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free