Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
Hans Botwid.
Genom de senaste par årens litteratur går
hos oss ett på olika sätt gestaltat sökande
efter något som anmälaren vill kalla de
förlorade värdena, eller kanske riktigare uttryckt,
det förlorade värdet. Det är ett sökande, som
sker på olika vägar, under växlande
terminologi, med skiftande intensitet och
följdriktighet. Man har icke rätt att undandra något
av bevisen på denna orientering sitt intresse,
om man endast har skäl att tro på strävandets
uppriktighet och ödmjukhet. Man kan på ett
håll söka utväg från värdenihilismen i en
kritisk idealism, en icke-metafysisk värdetro.
Den vägen har varit och är anmälarens. Man
kan, som ett par nedannämnda diktare, söka
anknytning till kristet religiös tradition.
Ingen av dessa vägar utesluter helt den andra.
De äro i samtliga fall att fatta bland annat
som strategiska linjer till värn mot den
onyanserade och samtidigt grumliga naturalism,
som vid trettitalets början gjorde tillvaron för
konst åtminstone teoretiskt sett ganska
besvärlig. Trettitalet har i själva verket
inneburit en bekräftelse för humanismens
kultur-tro och tro på konsten som en lovvärd form
av mänskligt liv,
Bland bokflodens allra senaste lyriska
röster är Hans Botwids en av de allra mest
sympatiska. Den har trots sin sprödhet, trots
en helt säkert medveten tafatthet i ord och
gester, något nytt och övertygande och
absolut äkta. Är den i egentlig mening religiösa
livssynen till slut förenlig med
humanismens ideal? Det är en fråga som här, på tal
om dikt icke behöver följas till sina yttersta
konsekvenser. Som arbetshypoteser kunna de
i varje fall samverka. Men en dikt just av
Botwid — annars en gentemot program och
filosofi ganska neutral konstnär — tycks
mig representativ för religionens roll i många
kringsynta och ärliga nutidsmänniskors liv.
Den utmynnar i ständiga frågor och tycks mig
sällsynt gripande genom sitt tveksamma och
dock så intensiva patos. »Kort bön» heter den,
och dess ordkonst är, som hela diktsamlingens,
knapp och lågmäld:
Förintelsen för kropp och själ
för längesen jag Dig förlät;
men kanske vad jag menar väl
ej vållar annat än förtret?
Fast jag förgäves sökt Dig spåra,
vill intet jag för Dig försvåra.
Mitt olycksöde fattar jag,
men Ditt mig skrämmer gång på gång.
Att jag i tro och hopp är svag,
får aldrig Dig bli till förfång.
Om Du min livsväg inte jämnar,
jag vill ej hindra det Du ämnar.
De andra sagt vad namn Du bär.
Själv vet jag ej om Du finns till.
Men också mig det viktigt är,
att allt skall ske, så som Du vill.
Det minsta jag Din skörd fördröjer,
slå ned mig när Du fälten röjer.
Dikten lever på en ständig motsats mellan
den anropade maktens Du och diktarens
mänskliga jag. Trots denna motsättning tror
man på den goda viljans uppriktighet, på
de paradoxala försäkringarna om trohet mot
den makt, som man icke känner och kanske
icke kan tro på. Ali religion är en paradox,
och det är ingen hädelse att diktaren sjungit
sitt tvivel till ett ögonblicks ro med psalmens
ödmjuka och enkla tonfall. — En annan
diktare, som gett upphov till dikter i år, har
brottats med samma motsättning: den gamla
religiositetens djupa, avundsvärda frid och
ens eget sökande efter frid. Och han har
börjat en dikt med tvivel på »evigheten»
och slutat den med ett slags tro, trots allt.
Kanske är allt detta tidens tecken —.
Men ehuru genren »självrecension» börjat
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
