Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - D. H. Lawrence och Mexico. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Melker Johnsson
som att »acceptera det större ansvaret i sin
existens». Lawrence trodde alltså inte på en
existerande Quetzalcoatl och ännu mindre på
en gud Huitzilopochtli. Men varför har han
överhuvud taget framställt det gudomliga i
mänsklig gestalt — när han inte tror på det?
Belgaren Paul de Reul framhåller som
förklaring dualismen mellan två olika syften i
själva den litterära konceptionen: det första
att skildra Mexicos land och folk i en poetisk
vision, det andra att låta de aztekiska och
toltekiska gudarna återuppstå i ny gestalt.
Dessa båda strävanden sammanfaller
därigenom, att de gamla gudarna enligt
Lawrence passar Mexico bättre än kristendomen
gör. Gudarna blir en förevändning eller ett
medel att skildra äkta mexikansk miljö. Men
detta medel kommer att överskugga
ändamålet. Läsaren kan inte ostörd njuta av den
mäktiga poetiska inbillning, som har
åter-framkallat den förkolumbiska tidens gudar
och glömda exotiska riter, när han misstänker,
att författaren vill få honom att tro
mexikanskt. Och denna misstanke är inte alldeles
obefogad. Den moraliskt-religiösa tendensen
stör den poetiska kontemplationen. Lawrence
är inte opartisk som till exempel Salammbos
författare var. Flaubert förhåller sig
exklusivt artistiskt till sitt ämne. Men Lawrence
vill också övertyga om något. Det är inte
lätt att säga varom. Det är, som vi redan
har framhållit, inte om Quetzalcoatls existens.
Men den mystik, som Ramon förkunnar, tror
Lawrence själv på. Den är åtminstone ett
långt stycke hans egen.
Men även här gäller, att formerna ofta
verkar överdrivna och ansträngda. Ramon i
ordlös bön, med knutna händer sträckta mot
himmelen i spänd koncentration av hela sin
vilja, är en scen som gör intryck: »Mannen
hade återvunnit sin styrka. Han hade brutit
världens band och var fri i den andra styrkan.»
Men Lawrences nya giftermålsformulär ä la
Quetzalcoatl verkar mest löjeväckande. Den
rituella hemlöshet hos nutidsmänniskan, som
han beklagade, kan i varje fall inte ersättas
med utspekulerade ceremonier. Och
beskrivningen av hur Ramon håller »Ciprianos fötter
pressade mot sin egen mage» för att delge
honom av sin egen styrka och inviga honom
till gudomlig värdighet i egenskap av
Huitzilopochtli, är som åtbörd inte tilltalande.
Lawrence vill finna vägen tillbaka till de
kosmiska krafterna. Men det är något sjukligt
och osunt med den vidlyftiga apparaten av
symboler och riter. Man kommer att tänka
på Gauguins ord: »Symbolism är bara ett
annat ord för hämmad livskänsla».
Verkligheten hade inte kunnat ge Lawrence den
förnyelse och kontakt, som han eftersträvade.
Nu har ban i stället sökt sig för långt bort.
Han säger mer än han kan stå för genom
personlig upplevelse. The Plumed Serpent verkar
därför aldrig riktigt övertygande. Kates
känslor är in i det sista så vacklande och
motstridiga, att hennes slutliga
självupp-givelse inför Mexicos gamla gudar förefaller
även henne själv dubiös. Visserligen är, som
vi redan har framhållit, hennes omvändelse
inte författarens egen. Den tvingas fram av
den inre logiken i romanen. Men uttrycker
inte Kates ovisshet tvivlen inom honom sj älv ?
Jag tror inte, att Paul de Reuls hänvisning
till motsättningen mellan den romantiska
fiktionen och den verklighetsbetonade
miljöskildringen är tillräcklig här. Det kan inte
bero bara därpå att gränserna utsuddas
mellan författarens egen uppfattning och den
faktiska tendensen. Förklaringen ligger i
ovissheten hos bonom själv. Han vet inte riktigt,
vad han tror eller hur långt han tror. Han
omvände sig inte själv. Men borde han då
förmå någon annan att göra det? Kunde en
manifestation, som inte övertygade honom
själv, vara nog för andra?
Man frågar förgäves. Det är inte möjligt
att precisera Lawrences egen ståndpunkt
närmare. Konturerna i The Plumed Serpent
är, såsom en tysk kritiker har uttryckt det,
så utplånade att man inte ser, »var jorden
förlorar sig i molnen». Man vet aldrig, hur
långt man skall ta det religiösa skådespelet
på allvar. Uppmärksamheten förskjutes
därför också vid romanens slut allt mer till
förhållandet mellan Kate och Cipriano, som jag
här inte har gått närmare in på. Detta
problem upptages ännu en gång i den sista stora
romanen, Lady Chatterley’s Lover, där
Lawrence mera ärligt och naket än förut
behandlar den mänskliga samhörighetens problem.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
