Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - D. H. Lawrence och Mexico. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D. H. Lawrence och Mexico
Det är samma tema som Lawrence har utfört
närmare i The Woman Who Rode Away. Kate
blir inte likt kvinnan i denna berättelse dödad
med den heliga flintkniven såsom ett offer åt
solen, men även hon uppger sig själv för att
indianerna skall vinna »det herravälde, som
människan måste äga och som övergår från
den ena rasen till den andra». Men Lawrence
kunde inte själv handla på detta sätt. Han
återvände till Europa därför att han i sista
hand mycket väl visste, att hans öde var
knutet till den vita rasen. »Vad jag än är,
är jag europé», heter det (den 8 mars 1927)
i ett brev till Dorothy Brett, som stannade
kvar ännu en tid. Och Mabel Dodge Luhan
har bekant sin besvikelse över att Lawrence
inte gjorde för indianerna vad hon hade
hoppats, att han skulle göra. Han vägrade
att åtaga sig deras sak. Men även Kate är
en främling i landet. Mexicos frälsare kan inte
vara hennes frälsare. Quetzalcoatl är en gud
bara för indianerna, och Ramon framhåller,
att varje ras måste ha sina egna gudar. När
fru fältmarskalk Ludendorff dyrkar Tor och
Wotan, är hon därför mera konsekvent
än Kate. Det är också mycket underligt att
Lawrence, som så ofta har uttalat sig mot
blandäktenskap, verkligen låter det gå så
långt som till giftermål mellan Kate och
Cipriano. På ett ställe i själva romanen kan
man läsa: »Jordens raser är som träd, i sista
hand varken blandar eller förenar de sig».
Det är ju inte alldeles sant. Men det uttrycker
Lawrences uppfattning.
Hela romanen är en desperat härva av
motsägelser. Lawrence trodde — och troligen
med rätta —- att vi hade mera att lära av de
primitiva folken än de av oss. Men detta
beror i så fall på att vår medvetenhet är högre
än deras, såsom Aldous Huxley har närmare
utfört på några förträffliga sidor i Beyond
the Mexique Bay. Vildarna tillägnar sig av
oss först vissa yttre ting, alkohol, skjutvapen,
teknik och bekväma vanor, som snart
fördärvar dem. De kan inte bedöma, vad som är
nyttigt eller skadligt. Men den civiliserade
människan har hittills inte farit illa av
kontakten med vilden, emedan hon genom sin
förmåga av intellektuellt omdöme sovrar ut
vad som passar henne. Det var också på det
sättet Lawrence gick till väga. Han
återvände inte till det primitiva livet men anknöt
därtill för att få tillbaka något, som den
moderna kulturmänniskan förlorat. Men redan
Fantasia of the Unconscious, där Lawrence
några år tidigare hade framlagt sitt
kulturprogram, slår fast, att ansvaret för
civilisationens utveckling i sista hand ändå ligger
hos de vita folken. Det finns inte nu, som
det fanns under romersk tid, stora reservoirer
av energiska och begåvade barbarfolk:
Världen är full av folk men fixerade i sina egna
civilisationer. De har våra laster, vår teknik och våra
förstörelsemedel. Den ledande civilisationen kan denna
gång inte dö ut som Grekland, Rom och Persien gjorde.
Vi måste kanske gå igenom en stor förödelse. Men vi
måste genom förödelsen bära nyckeln till nästa
civilisation. Vi bör inte tro, att vi kan lämna det till Kina
eller Japan eller Indien eller Afrika — till någon av de
stora folksvärmarna.
Den fördjupade och vidgade
medvetenheten var för Lawrence alltid den största
erövring, som vår kultur hade gjort från det
okända. Det heter till exempel i Studies in
Classic American Literature:
Vi kan inte gå tillbaka. Vad än
söderhavsinvånaren är, så är han århundraden och århundraden
efter oss i livskampen, i striden för medvetenheten,
striden för själens fullhet.
Men nu lägger Lawrence trött ner vapnen
i den långa kampen för stegrad
medvetenhet. The Plumed Serpent är ingen
tillfredsställande avslutning på ett långt och tappert
tankeäventyr. Det blev heller inte hans sista
ord.
Lawrence har aldrig varit så frenetiskt
anti-intellektuell som här, där hans heta önskan
om sexuell och religiös gemenskap dövar alla
betänkligheter. Men gemenskapen i The
Plumed Serpent var ändå bara önskedröm,
inte förverkligande. I de följande böckerna
finnes den gamla tomheten kvar. Den engelske
kritikern Stephen Potter säger, att om
Lawrence fann Gud i Mexico, kunde han i varje
fall inte behålla honom. Även det är för
mycket sagt. Lawrence varken fann eller trodde,
att han hade funnit Gud i Mexico. Den
allsmäktige var och förblev för honom som
Kangaroo säger »a glyph» — en hieroglyf, ett
tecken. Det heter även i The Plumed Serpent:
Om jag vill lära Mexicos folk Quetzalcoatls namn,
är det emedan jag vill, att de skall tala med sitt eget
blods tungor... Mysteriet är ett, men människorna
måste se det olika.
Bokens »manifestation» får därför inte
förtolkas uppenbarelse. Det är bara frågan
om en symbol: symbolisk kunskap av det
gudomliga. Ramon säger själv: »Quetzalcoatl är
för mig endast symbolen för det bästa en man
kan bli under den närmaste framtiden». Att
bekänna sig till Gud är för honom detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
