Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tre konstsamlingar. Av Ingegerd Henschen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sägas märkbart skilja sig från en av Gustaf
Dubois tillverkad 1728. Sådant inträffar
ideligen. Vem som helst skulle datera Olof Grubbs
kaffekanna av år 1805 till rokokons
glansperiod, och den är dock gjord t. o. m. sedan
det riktiga gustavianska skedet var förbi.
Måltidens olika tillbehör gjordes först
mycket sent i en enhetlig stil. Det sker
egentligen först under rokokotiden, ehuru givetvis
tidigare enstaka bestick i likartat utförande
funnits. Loheskatten, som lyckligtvis kommit
i dagen innan Gustaf Munthes bok
publicerades, visar exempel härpå. Detta fenomenala
fynd har i många avseenden betytt
revideringar av gamla begrepp. I fråga om det genom
Loheskatten lanserade begreppet
»kallskålsskål» vill författaren och säkert på goda
grunder ej ge med sig och utbyta det hävdvunna
»grötskål» mot den nya termen. Något varmt
måste väl givetvis i allmänhet serverats ur
dessa bastanta men relativt flata
lockkarotter.
För att återvända till renässansen så
nämner Munthe att de nordiska ländernas
silverkonst under denna tid uppvisade förvånande
lika former, vilket beror på att importen av
förebilder skedde från samma håll. Man kan
väl också förmoda att samma mästare varit
verksamma och flyttat från land till land. —
I avsnittet Barock klargör han hur starkt det
från Tyskland kommande inflytandet blev
genom trettioåriga krigets långa och nära
kontakt med Tyskland och införlivandet av
tyska landområden. Men även det gamla
inflytandet från Nederländerna fortsatte, och
snart kom även Frankrike att göra sig
gällande. Munthe går även in på gesällvandringarna,
obligatoriska till år 1669, och den betydelse
de måste haft. Kosan ställdes vanligen till
Tyskland, framför allt till Nürnberg och
Augsburg, och särskilt den senare stadens makt
över våra silverformer är nästan oöverskådlig.
Barockens rika drivna måleriska stil med
mycket blommor, frukter och fåglar avlöste
den tidigare med gjutning och gravering.
Den låg liksom naturligare till för silversmidet
och kom detta att över lag blomstra upp.
En stor import ägde säkerligen också rum
såväl av hela föremål som av ornerade delar.
Just angående dessa har författaren ett
mycket intressant utförligare resonemang, som
behandlar sådana saker som t. ex. drivna
reliefplattor på dryckeskannor, ornerade
kulfötter och annat, som säkert med all rätt
förmodas vara importgods. De anträffas
fullkomligt likartade på förmål signerade av
olika mästare, men å andra sidan kunna
alldeles väsensskilda detaljer uppdyka hos
föremål signerade av samma mästare. Det är
synd att författaren icke oftare gett sig in på
sådana enskildheter, som äro av så stor vikt
både för stil- och kulturhistoriska frågor.
Till de element, som förmedlat inflytelserna
från utlandet till Sverige, anför Munthe utom
gesällvandringarna och de importerade
sakerna även de synnerligen viktiga
ornamentsticken samt sist det viktigaste: de till Sverige
inflyttade silversmederna. Bland dessa finner
man en hel del verkligt betydande namn, och
av dem ha flera grundat silversmedsdynastier,
som lämnat vackra och varaktiga spår i vårt
konsthantverk. Namn sådana som Wittkopf,
Stafhell och andra höra till de verkligt stora.
Man kan bokstavligen knappast slita sig
ifrån bilderna från denna underbara period,
särskilt dess senare skede. Sådana saker som
den härliga wittkopfska skålen av 1736, där
all barockens kraft finnes kvar men dess
svulst är borta, de tre ragoutskålarna med
sin perfekta och knappa ornering, en mängd
av de självklart och rent formade bägarna,
t. ex. Christian Hennings av 1704 med endast
ett stort spegelmonogram eller Anders
Limnells från 1740 med sina klara bårder och det
vackert profilerade locket, så sköna ting
kommer en att gå likgiltig förbi de stora
praktfaten, de överdekorerade dryckeskannorna,
hur tekniskt fulländade de än äro. — Men
kommer man sen in på nästa skede fångas
man oemotståndligt av den charmfulla lek
på ytan och lek med ytan som det svenska
rokokosilvret karakteriseras av. En sådan
terrin som Pehr Zethelius’ från år 1773, en
sådan kaffekanna som Petter Kleens från år
1761 kommer en strax att förneka den
suveräna enkelheten, som man nyss svurit på som
det allena saliggörande.
Författarens avsnitt om rokokosilvret är
icke mindre givande än det om föregående
skeden. Han erinrar bland annat om några
namn som inlett och gått i spetsen för stilen
i Sverige: Christian Precht, Hårleman, Rehn,
Cronstedt. Han visar hur stilen utvecklades
från den föregående periodens hårdare
artikulering av föremålens huvuddelar till att bli
ett genomkomponerande av hela föremålet i
långa svepande linjer, en virvel av svängda
åsar och buktiga, speglande ytor. Det är
samma utveckling som rokokobyrån i stort
sett genomgår: den äldre med sina avsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
