Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gösta Carlbergs Jesusskildring. En analys. Av Einar Tegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar Tegen
under alla tider fasthållit med en seg kraft
utan like. Han känner deras språk, och han
har själv levat under ett par vackra
vårmånader i hebréernas land, han känner länder
och orter, berg och sjöar, slätter och floder.
Och allt detta kan han ge oss, intuitivt och
oförfalskat, i en mäktigt gripande
skildringskonst. Man vet ej vad som mest griper en,
de fagra naturskildringarna, från Nazareth,
från Genussarsjön, från Jordan, eller
historiens öden och växlingar, sådana de rullas
upp för oss i bokens första partier. Kännare
förklara också, att han i allt detta träffat
rätt, ej minst i skildringen av det dagliga
livet och dess ritual.
Boken börjar med att man får höra huru
Josefs och Mirjams släktingar i en förstad
till Kairo förfasa sig över de båda makarnas
beslut att återvända från Egypten till Erez
Israel, trots de onda tiderna där, trots alla
svårigheter, allt förtryck och alla förföljelser.
Pilten Jeschu är då åtta år, och Mirjam, hans
moder, är på ett sätt från sina sinnen.
Vi få det klarare, då vi lyssna till
minnena i Mamres lund, där vi träffa dem
härnäst. Hon har älskat den tappre Sakkai
ben Abtalion, en snickarson i Nasareth, hon
har älskat honom i några korta
ungdomsveckor — skildringen härav har en säregen
skönhet — och när Sakkai föll som
frihetskämpe i friskarornas strid, råkade hennes
själ i en häftig och skakande kris, som förtog
henne minnet av vad som hänt och i stället
lät ängeln Gabriel träda fram för henne och
förkunna för henne om hur sonen som hon
skulle föda skulle bli en Herrens utvalde
tjänare. Detta är ett motiv som sedan går igenom
hela Jeschus barndom, ända fram till
trettonårsåldern, då han vid en föreskriven resa till
templet fängslas av de vises ord och hans
moder i sin ängslan för sonen åter genomlever
en kris, som nu öppnar hennes ögon för vad
hon verkligen upplevat under alla dessa år
och för vem sonens fader i verkligheten var.
Kallelsen har alltså Jeschu först fått genom
sin moder. Den växer sedan fram under åren
i Nazareth, där hans särart, hans
egendomlighet, hans »ovanlighet» träder i dagen. En
helt fri och överlägsen människa blir han
aldrig. Därtill ha ungdomsårens bitterhet och
besvikelser satt för djupa spår i hans sinne,
även besvikelsen över de lärde i Jerusalem
vid hans förnyade besök där i
sjuttonårsåldern. Josef, som vet, att lagen av en sann
israelit kräver ett liv i verksam kärlek, har
i förvänd pliktkänsla tagit Mirjam till äkta.
Han blir därför aldrig lycklig i sitt samliv
med henne men är en god fader. Så växer
fadersbilden in i gudsbilden, och då Jeschu
äntligen ger sig av från hemmet för att höra
Jochanan döpare och till sist en dag stiger
ned i floden för att döpas av honom, skakas
hans själ i sina grundvalar, himlen öppnas för
honom och han hör fadersrösten: i dig har
jag behag. Ett bävande messiasmedvetande
vaknar.
Skildringen av dopet, av frestelserna i öknen
och av de följande veckorna i Kfar Nachum
(Kapernaum) är bokens höjdpunkt. Sequere
me, följ mig, ljuder ropet först till de unga
vännerna vid Genussarsjön, som han känt
sedan många år, och sedan till Mattai
publi-kanen, Mirjam sköka och alla de andra. Den
långa och trogna ungdomsvänskapen med den
blide och gossaktige Jochanan (lärjungen
Johannes) är fint och ljuvligt skildrad, och
överhuvud är det ett utmärkande drag i boken,
att författaren låter Jeschu leva i en värld av
konkreta personer, som själva få en historia,
och av vilka han känner många redan före
sitt offentliga framträdande. Sidorna om
Mirjam Migdalajeta och hennes möte i Jeriko
med den unge Hezekiah (»den rike ynglingen»,
en ung vän till Jeschu) höra till det
vackraste i boken. Och Jehuda Isch Kerijoth (Judas,
mannen från Kerijoth) är skildrad på ett sätt,
som håller en andlöst fången, hans hårda,
inbundna typ etsar sig in i själen, och man
förstår, hur han kunde förråda Jeschu —
besviken på den vänskap han förgäves väntat.
Pessachfesten skildras som en vanlig
pessach-fest, »innanför murarna» och efter ritualen men
i rädsla och ångest, nu först förstår Jeschu att
han måste dö, men han vet inte, att Jehuda
är hans fiende. Översteprästen är ett svin,
och Pilatus en lättsinnig romare, som mellan
ett par glas vin dömer Jeschu till döden: en
skrikhals mindre! Och så kommer slutet,
scenen på Golgata.
När man följt författaren dit, har man följt
ett människoliv, i dess höghet och dess
förnedring, i dess alldagliga plåga och besvikelse,
men också i övervinnande kraft, genom
troheten mot fadersstunden på kullen vid
Nazareth . Och man tycker sig för första gången —
så tycker lekmannen — ha fått fatt på den
verkliga människan Jeschu, av vilken sedan
den fromma legenden och kyrkans lärare
format den Kristus vi alla mött i kyrka och
dogm och skola, en gud och inte längre en
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
