Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nils Ferlin. Av Helge Åkerhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AT i l s F er li n
mentalitet och därför desto mera gripande.
Som Villon givit liv åt det medeltida Paris’
bakgator och jungfruhus, som Brecht gett
oss inflationsårens hetsade och kaotiska
Berlin, så får Ferlin Stockholms nattliga liv att
lysa med samma intensiva, hemska och
fascinerande glans. Dikten Gatubild må illustrera
hans skildringskonst i dylika ögonblick:
Det är en disponent i pilsnerdricka,
han står och talar med en glädjeflicka,
och sutenören stryker andra sidan
av gatukorsningen i lömsk förbidan.
Det är en disponent. Hans kinder skiner.
Hans kinder skiner som två blodapelsiner.
Det är en self-made man och högst belåten,
som aldrig smakat ångesten och gråten.
De höga stjärnor stela, stränga blänka.
Guds ögon lärde mej en barnvers tänka.
Guds ögon stirra på en glädjeflicka,
en hallick och en disponent i pilsnerdricka.
I några hithörande dikter — Laterna
magica, Nidvisa om människan — når Ferlin
så djupt ned i ångestens och gråtens värld
som mycket få andra. I modern svensk
litteratur har egentligen endast Edfelt med denna
kraft kunnat ge ord åt mänsklighetens
hjälplösa ångestrop mot en tom himmel.
Ferlin har sett för mycket och för djupt i
tillvarons hemskhet för att riktigt kunna tro
på dess ljusare sidor. När han en gång skildrar
hur »grosshandlar Bergman jr» en vacker
aprildag köper hela blomsterkorgen av en
fattig gumma, slutar skildringen med denna
Vemodiga strof:
Och gumman blir glad, kan man veta
som fattiga gummor bli.
Och somt är väl sant och somt är väl blott
en fattig poets fantasi.
I en av sina nyaste dikter har Ferlin sagt
att ett enda ord, ordet »förlåt», »kan blomma i
ödemarkens kyla». Det är en väsentlig del
av sin egen diktnings hemlighet Ferlin har
givit i de raderna. Medlidandet och den
ödmjuka bönen om förlåtelse, de är det enda
försonande i en mörk och fasansfull värld.
Och medlidandet -— ett på samma gång ömt
och manligt, absolut osentimentalt
medlidande ■—• är ett av de väsentligaste
grunddragen i Ferlins lyrik. Det gäller glädjeflickan
som ackorderar med disponenten i ångest för
sutenörens nävar och den arbetslöse som går
sin rolösa brandvakt i den isiga vinternatten,
det gäller den fattiga gamla gumman med sin
blomsterkorg och den grå gamle gubben som
går på gravens brädd, det gäller alla de
olyckliga och vilsekomna människoöden, som en
stund mött diktaren på hans vandring genom
livet.
Om de olyckliga och förtrampade har
Ferlins djupa medlidande så har de
framgångsrika och självsäkra, de frälsta och i
anden högmodiga hans lika hjärtliga hat.
Man kommer i detta sammanhang osökt att
tänka på Frödings berömda utfall mot
för-myndarmänniskan. Ferlin har benämnt denna
människotyp »folk med sinne för proportioner»
och förklarar:
när jag hör deras pösiga pöbelskratt,
när en stackare ramlar pladask och platt,
att jag hatar dessa personer
med sinne för proportioner.
I en annan dikt ställer han till sina
medmänniskor följande ironiska uppmaning
Bocka, bocka, plocka, vi ska ligga i
även om vi inte är nåt vidare geni.
Mången var väl mindre, käre lille bror
och likafullt så blev han både riksdagsman och stor.
Per Wandervogel går runt jorden och
lance-rar en ny pullover, herr Streberman stoltserar
och hoverar sig över sina framgångar,
Andersson och Pettersson klarar sig bra, ehuru
Andersson tippat fel på Borås:
men pjäsen är tråkig sen Lundström gick
och hela finessen är borta.
Ferlin är en av vår nyare lyriks få satiriker
av stora mått. Hade hans hithörande dikter
en bestämd adress skulle de ha dödande
verkan. Detta är ett ganska sällsynt beröm i
en tid då diktarnas ord till syvende og sidst
har så oändligen litet inflytande på ärendenas
gång. Vore Ferlin engagerad i en eller annan
idériktning skulle dennas motståndare
förvisso ingalunda vara att gratulera.
Men han har aldrig blivit det. Det är, som
Hjalmar Gullberg framhållit, det
oorganiserade lidandet i världen, som främst fångat
hans medlidande och hans intresse. På några
recept för dess botande genom samhällets
omdaning eller kristendomens seger, genom
Frälsningsarmén eller Clarté, tror han inte.
Och hans diktnings centralgestalt är och
förblir den bisarre och rotlöse, vagabonden och
drömmaren, den som han i de nyss citerade
raderna kallade Lundström i motsats till de
trygga och belåtna kälkborgarna Andersson
och Pettersson. Han har använt samma bild
i en annan dikt:
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
