Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a ur i n
I sjätte våningen. Carl B ar eklind
som M. Maret.
För sju år sedan gavs på Blancheteatern
en liten nästan maupassantsk pjäs av Paul
Rocher. Den hette »Hotellrummet». I detta
rum skedde bra mycket av det, som kan
hända i ett hotellrum. Allt hade verklighetens
färg. Nu gavs på Dramatiska teatern en pjäs
med lika väl funnen bakgrund I sjätte våningen,
Au sixiéme, av Alfred Gehri. Man ser ett
tvärsnitt av en korridor, av en
trappavslut-ning och av två rum på vardera sidan. Här
skvallras, spioneras och älskas. Studenten
Jouvel—Sture Lagerwall behövde ej göra
mycket för att få vad han ville. Jag tänker
då mindre på examina än på rekreationen.
Ibland till och med fick han vad han knappast
hunnit önska sig. En alldeles förtjusande
dam Irene—Mona Mårtenson kommer upp i
hans studentlya bara för att se, hur det rum,
där hon upplevat livets stora sällhet, tog sig
ut nuförtiden. Hon blickar melankoliskt på
studenten, ägnar väl en minnesgod tacksam
tanke åt f. d. älskaren och lovar studenten att
kanske komma på besök en gång till. Hon
gör det och vågar försöka att få lika rika
erfarenheter som hon förut haft i samma rum.
Det gick väl knappast, men för studenten
blev tillfället en något förbluffande och
angenäm variation på sagan »Bord duka upp».
Han vänder sig emellertid också till en flicka
Edwige—Gunn Wållgren, vars fader M.
Hochepot—Olof Winnerstrand om dagarna
är bokhållare och om kvällarna utökar sina
magra inkomster genom att skriva
tjugofem-öresromaner. Han är med hela sitt hjärta
fäst vid den sjuka — reumatiska? — dottern.
Resultatet av det förhållande Edwige har
med studenten blev icke önskvärt. Helt
naturligt var hennes talton klagande; men den
unga skådespelerskan har en otvivelaktig
begåvning och fann äkta tonfall. Hon gav
med sällsynt intensitet smärtan och
hjälplösheten, men också de få minuterna av lycka.
För sådana, som vilja veta, hur det gick,
meddelas att en ung arbetare Jojo—Frank
Sundström tog, som man säger på franska
landsbygden »la vache avec le veau». Av
faderns roll gjorde Winnerstrand något
sällsynt vackert och innerligt. Han var så naiv
att han ej begrep läkarens halvkvädna visa
om varför flickan måste gifta sig. Men rollen
— det var M. Gehris fel — var alldeles för
utdragen och borde ha starkt förkortats,
ty longörer äro de värsta fiender dramatik
kan ha.
Madame Maret—fru Winnerstrand var
som värdinna en typ av diktatorisk kraft.
Hon livnärde sin make M. Maret—Carl
Barck-lind, som verkligen förtjänade det ur
pittoresk synpunkt, ty en riktigare rödbrusig
fransk halvherretyp får man inte se ofta
annat än då man besöker de billiga platserna
på kapplöpningsbanan vid Longchamp.
Hjör-dis Pettersons Germaine Lescalier var full av
livslust. Tänk att man kan ha så roligt av
att skvallra och spionera!
Förtjänsten av regien tillkommer fru
Pauline Brunius. Hon har haft åtskilliga
förtjänster på senare tiden. Då Dunungen gavs
på festföreställningen för Selma Lagerlöf,
fick man förmånen att för några ögonblick
se henne själv.
När Dunungen den 20 november 1938
spelades, framförde Dramatiska teaterns
Magna mater Anders Österlings varma och
vänliga verser till Selma Lagerlöf, och fru
Brunius gick sedan ned till den åttioåriga
och intog med mycken känsla och stor konst
en imponerande och dotterlig ställning, som
var precis som den skulle vara. »Dette var
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
