Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
som (let burde», sade en auktoritativ, bredvid
mig sittande norrman.
Dunungen har, sedan den först uppfördes
på Dramatiska teatern den 18 september
1914, givits på denna teater
etthundratrettio-sex gånger. Innehållet torde vara bekant
för alla teaterintresserade. Signe Hasso tar
väl priset som Anne Marie Ehinger, mera
känd under namnet Dunungen. Det är i vår
tid ytterst krävande att vara »ljuv». Ordet
lär icke ens få sägas i poesi, där det skall vara
opassande antikverat. Emellertid kunde den
älskliga — det ordet får man väl säga —
skådespelerskan, då kärlekens ande började
ta hand om hennes lilla person, bli stark och
bestämd.
Visserligen fick på 1840-talet en gammal
herre på fyra decennier gärna väga något
mera än tio lispund, men brukspatron Teodor
Fristedt, spelad av Georg Blickingberg, borde
om möjligt ha gjort brukspatronen mera
trovärdig som giljare. Låter det icke litet
konstigt, då han kallar sin visserligen ytterst
myndiga moder för bergsrådinnan, men det
sker på Selma Lagerlöfs ansvar, och det
räcker. Fru Gerda Lundeqvist gav det i sig själv
vilande, ja tronande hos bergsrådinnan. Hon
fick verkligen fram det högfärdigaste, som
funnits i världen, en bergsrådinna från
1840-talet. Det måtte vara trevligt att vara så
självbelåten. Men man måste komma ihåg
att riktiga grevinnor naturligtvis sade om
bergsrådinnan: »Var hon inte i sig själv
någon mamsell chose.» Av hushållerskan
Frida hade Elsa Ebbesen gjort något, som
gladde öron och ögon. Hennes sträva stämma
och ett alldeles obetalbart »nylle» passade
på pricken trotjänarinnan. Uppförandet i sin
helhet gick ihop med den svenska scenbilden.
John Ericsson tycks precis veta, hur det skall
se ut och även hur det känns på en bruksgård
under 1800-talets förra hälft. Och den, som
vet detta bättre än någon i världen, är
författarinnan själv. Av vilken bevingad varelse,
trollfågel eller skyddsängel, får hon
inspiration, då hon säger det trollord, som öppnar
hjärtan och sinnen, så att man anar de svenska
hemligheterna ?
Det finns utom mycket förtjusande också
mycket ansträngt i Shakespeares Som ni
behagar, men mycket lustiga låta hans om
revyerna påminnande komedititlar: Vad ni
vill eller Som ni behagar. Stycket, avsett för
ett bröllop, skrevs i stor hast år 1600. Det
Dunungen. Signe Hasso som Anne
Marie Ehinger.
gavs nu alldeles ypperligt spelat på
Dramatiska teatern. Handlingen är förlagd till en
fantasiens Ardennerskog, där det springer
omkring lejon. Man har i mitt tycke alldeles
oriktigt valt att visa det omgivet av
modernistiska, fantasidödande dekorationer, där
lövträdskronorna stiliseras genom gröna
tylltrasor, upphängda på de torra trädgrenarna.
Man får inte fresta fantasien över hövan.
Det räcker alldeles med några på
dekorationsväven väl målade träd. Och hur tråkigt
är det ej med vridscenens snurrande för
öppen ridå. Man prisade, att rokokodrag
införts i några dräkter. Är det ej smaklöst
att ge stycket någon sorts tidsfärg, som aldrig
kunnat snudda vid författarens fantasi?
Shakespeare skulle —- om nu dekorationer
överhuvudtaget skulle kunna ha förekommit
på hans teatrar, där man bara hade storartad
toalettlyx — kunnat möjligen ha använt
sig av klassiska eller medeltida dräkter och
kanske snarast av det slutande 1500-talets
herdediktsfantasier, men skulle aldrig kunnat
II7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
