Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Anna Wettergren-Behm. In memoriam. Av Hedvig Waldenström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedvig Waldenström
på möten och sammankomster. En dag
efter ett styrelsesammanträde på
Föreningen för Svensk Hemslöjd vände sig
Lilli Zickerman till Ottilia Adelborg: »Vad
är det för en flicka, du har med dig? Hon
har så underliga ögon.» — »Det är lill-Anna
vet jag, Anna Wettergren.»
Med denna presentation kom Anna
Wettergren att inträda i kretsen av våra första
hemslöjdspionjärer. På Lilli Zickermans
initiativ blev hon, efter att ha genomgått
Tekniska Skolan, omedelbart anställd som
mönsterriterska hos den nystartade
Föreningen för Svensk Hemslöjd. Långt senare,
vid en återblick, skriver Anna Wettergren
i en publikation om sina vänner:
För Lilli Zickerman gällde det den stora
nationella och ekonomiska tillgång som låg i allmogens
enkla husbehovslöjd, för Ottilia Adelborg
uppenbarade sig oavlåtligt skönheten och fantasien i
vår folkkonst, vars väsen hon fattat som få.
Men för den nyss utexaminerade
rit-eleven, som drog in i Hemslöjdens första
lokaler med passare, vinkelhake och
akva-rellåda för att komponera möbler och
textilier, gällde det något annat än detta.
Nämligen att gå vidare. Det gällde att föra
allmogens gamla, traditionsbundna
slöjdkonst in i nya banor, omskapa den för nya
hem och nya människor.
Elevåren i Stockholm hade fört henne
till klarhet och mognad. Det låg inte för
henne att fördjupa sig i konstteorier och
grubbla över hemslöjdsproblem. Hon grep
sig an sin uppgift med friskhet och
målmedvetenhet och med det lätta, graciösa
handlag, som hela livet var hennes
särmärke. Hennes första stora arbete var
»Jerusalem», en svit av bonader i blå och
vit dukagång. Av denna tidskrifts läsare
finnas säkert många som minnas, hur man
trängdes i de små rummen hos Hemslöjden
på Biblioteksgatan för att få se något av
Jerusalemsviten. En insamling gjordes av
svenska kvinnor och bonaderna
överlämnades sedermera som gåva till Selma La-
gerlöf på hennes 50-årsdag. I
Jerusalemsviten anknyter Anna Wettergren till gamla
förebilder, försiktigt väljer hon endast två
färger och varsamt håller hon sig inom
ramen av en gammal bildvärld,
dalmålningens. Och dock, fantasien låter icke
binda sig, den går sin egen väg och sträcker
sig mot nya, friare uttryckssätt. En klart
frambrytande stråle av konstnärlig
inspiration svävar över dessa ljusa bildvävnader.
Två år, endast två, tillhörde Anna
Wettergren Svensk Hemslöjds stab. År 1904
gifte hon sig i Rättviks kyrka med
agronomen Carl Behm. När efter bröllopet det
unga paret stod redo att till fots vandra
vägen till sitt nya hem i norra Dalarna,
befann sig bland avskedstagande anhöriga
och vänner också hennes kära Ottilia
Adelborg och Lilli Zickerman.
Som lantbrukarhustru i nära kontakt
med allmogen och i ett landskap, där av
ålder handaslöjd av alla slag drivits till
fullkomning, fick Anna Behm tillfälle att
allt djupare leva sig in i sammanhanget
mellan folket och tingen, som folket skapar.
Det flärdlösa och äkta, det starka och
aristokratiska draget i Dalarnes folkkonst
fann genklang hos henne själv. Hon kände
sig hemma här som ingen annanstans. Och
dock måste hon bryta upp. Hennes make
togs i anspråk för andra mera krävande
uppgifter och hon följde honom till hans
nya verksamhetsfält i Värmland. Där på
herrgården Sjögränd vid norra ändan av
Rådasjön blev Anna Behm bofast för
återstoden av sin levnad. Det var här, som
husmodern i sitt stora, ljusa rum på övre
botten mellan mångfaldiga bestyr någon
gång slog sig ned vid sitt arbetsbord för att
rita och komponera. Det fanns ofta någon
särskild anledning till dessa kompositioner,
som av henne själv betraktades såsom helt
tillfälliga: kanske för att komplettera någon
detalj i hemmet eller för att glädja någon
vän på en bemärkelsedag. Först sedan
hennes barn vuxit upp och börjat lämna hem-
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
