Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya kvinnan i Finlands litteratur. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragna Ljungdell
Det är som den orädda och varma
avslöjaren av kvinnans problem, av
kvinnovardandets hemlighet, Helvi Hämäläinen erövrat
sin position i finsk prosa. Ändå är det kanske
i sin egenartade och svåröversatta lyrik
•— den skimrar igenom också i hennes prosa,
jämsides med sin motpol: den naturalistiska
skärpan — hon ger sitt finaste och bästa.
Drömspel kunde man närmast kalla de båda
diktverken »Spökälskaren» (Aaverakastaja)
och »Den månblinda» (Kuunsokea), två i sin
lidelsefulla, beslöjade och ändå genomskinliga
diktarglöd ganska märkvärdiga poem.
Stroferna mellan Martti och Marjatta i »Den
månblinda» tillhöra den finska lyrikens finaste
bidrag till det urgamla Faust och
Gretchen-temat.
I skrivande stund har av Helvi
Hämäläinen utkommit en novellroman »Byn
brinner» (Kyla palaa). Den är
ingenting mindre än ett vankfritt konstverk i
fickformat, monumentalt i struktur och
gestaltning, och med den detaljernas utsökta
livsdoftande, saftiga tonighet, som alltid
utgjort essensen i Helvi Hämäläinens stil.
Redan kompositionen är anmärkningsvärt
fast, med den brinnande byn som
orgelpunkt för skeendet och de sig därigenom
fullbordande människoödena. Skildringen av
själva branden har en dynamisk kraft Helvi
Hämäläinen ej tidigare uppvisat maken till.
Det vilar något nästan legendariskt över
detta stycke realistisk vardag, fördjupat till
en tidlös tragedi ur det finska folkhavets
djup: Helvi Hämäläinen berör här strängar,
som endast de största i finsk litteratur fått
att ljuda. Hennes register har vidgats: det
är inte längre främst kvinnokärleken hon
tolkar, utan människoödena i hela deras
vidd och rikedom — slutkapitlet heter,
betecknande nog, »Mannen som förlorade sitt
öde». Intimiteten, som på ett säreget sätt
genomskimrade »Vattnet i rännstenen», är
ej mer för handen, men den ömma värmen och
vardagliga livsnärheten är oförändrade.
Särskilt inpräglar sig i medvetandet den
monumentala reliefen av den gamle mannen, samt
— främst — det intensiva, i varje detalj
livsladdade porträttet av
arbetarförfattarin-nan, och i hennes mun förtätas också bokens
kärna i följande ord:
— Det är tungt att vara författare i ett
land, där kulturen är så ung. Och ändå är
jag glad att jag är en finsk författare, och
inte en fransk eller engelsk ... Vi uppkom-
lingar, vi skriver med vårt blod . . . om fem,
sex århundraden får de, som har denna fina
ärvda kultur vi så outsägligt älskar, vara
glada över det — över oss tölpar, som skrev
med vårt blod. •—•
Där Helvi Hämäläinens passiva
huvudperson med instinktens styrka genomlever,
där ser Iiris Uurtos aktiva, medvetna
kvinnotyp den inre konflikten mot de yttre
förhållandenas bakgrund. Så blir Iiris Uurtos
kvinnovittnesbörd också ett klarläggande av
tidens sociala struktur. I den psykologiska
analysens drivenhet har Iiris Uurto nått
långt. Hennes analys har i sin omutlighet ett
blänk av kallt stål och hon ger den en stramt
saklig form, nästan asketisk i sin frånvaro
av mjukare valörer och poetisk kvalitet.
Huvudproblemet Iiris Uurto mest ingående
utvecklar i sin senaste bok är fastställt redan
i titeln: »Kärleken och rädslan» (Rakkaus ja
pelko) (så lyder nämligen originalets titel,
ehuru översättaren Olof Enckell kallat boken
»Den tappra kärleken»). Kärleken, som
förtvinar och förkrymper genom det sociala
systemets tvång, människan, vars kärleksliv
blir förtorkat. Huvudpersonen Kaari är en i
bästa mening modern kvinnotyp, som ser sig
själv och sitt öde klart och vars kvinnliga
värme ingalunda minskas genom den
utåtriktade aktivitet hon lägger i dagen gentemot
livet. I den föregående boken »Farväl Maria»
(Kypsyminen) har huvudpersonen varken
Helvi Hämäläinens sömngångaraktigt säkra
instinktutlevelse eller Kaaris medvetna och
trosvissa tapperhet. Maria är från
begynnelsen knäckt av det borgerliga samhällets
moral. Hon har av tacksamhet gift sig med
en äldre man och vågar aldrig förena sitt liv
med den man hon senare lärt sig älska och
i hemlighet givit sig åt; om hon också hade
mod att trotsa samhällets dom, har hon aldrig
mod att tillfoga sin åldrige make ett sådant
slag. Skildringen av hur hennes älskade
småningom pressas fram till insikt om det
falska i Marias livssyn, har det
självupplevdas intensitet:
Maria, symbolen för den borgerliga frälsaren: att
frivilligt dröja på korset för att det sanna må bevisas
vara sant. O min älskade, all hennes längtan till det
som är högt och stort blir på ett underligt sätt
språngbrädet till livets elände.
Maria kan aldrig växa över sin fruktan.
I »Kärleken och rädslan» har denna
smärtsamma uppgörelse redan fått det genom-
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
