- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
167

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya kvinnan i Finlands litteratur. Av Ragna Ljungdell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den nya kv innan i Finlands litteratur

genomförd med en psykologi, som är på en
gång klar och varm. Elsa förkroppsligar
Hämäläinens passivt hängivna kvinnotyp.
Först vid mogna år lär hon känna den henne
kroppsligt underlägsne Antti, som väcker
hennes kärlek och mot vilken hon sträcker
sig som mot livet självt. Men när det
efterlängtade barnet uteblir, börja slitningarna.
Med fin psykologi skildras den sjuklige
mannens mindervärdighetskomplex, som ej
tilllåter honom att erkänna att felet ligger i
honom, utan som i stället i berusat tillstånd
hämnas detta på hustrun, som för honom
inkarnerar kraften och skönheten. Elsa ger sig
numera åt honom med en hemlig förtvivlan
hon, den starkare, ej vågar röja för att inte
göra det svårare för den svagare parten.
När så Elsa under en ensam sommar på
landet träffar sin jämlike i en grann och kraftfull
dräng, nalkas hennes ödes lugna fåra sitt
branta stup. Modersdriften driver denna blida
och passiva kvinna att erövra mannen, som
blott under ett inre motstånd ger vika. Elsas
make återför henne sedan till staden. Hos
Elsa vidtaga samvetskvalen, men när hon
känner det nya livet inom sig, förflyktigas
de: ingendera av männen betyder någonting
inför det under, varigenom hennes väsen nu
skall förverkligas. Anttis tilltagande sjukdom
väcker henne emellertid ur moderskapets
egocentriska slutenhet. Han dör — har väl
någon finsk kvinna skildrat det ömtåliga
dödsögonblicket så skälvande vackert och
ändå osentimentalt som Helvi Hämäläinen?
— på dödsbädden ljuger hon att hon väntar
hans barn. För att trösta och försona bedrar
hon alltså — med den starkares rätt!

Nu är hon fri, och sedan den själsliga
uppgörelsen efter makens död slutförts,
beger hon sig för att uppsöka sin verklige
make och sitt barns far. Så långt känna vi
igen utvecklingslinjen från »Förtrollningen».
Denna historia om det naturliga urvalet,
exemplifierat av detta djuriskt granna
människopar i en finsk inlandssommar målad
med sinnlig intensitet och blodfull glöd av
en verklig konstnärs hand, bör glädja både
en ortodox rasfanatiker och en Lawrence.
Men författarinnan är redan för stor
psykolog och kännare av livets intrikata labyrint
för att begagna sig av denna tacksamma,
ja, organiska upplösning. Styrkan fullkomnas
icke i styrka, utan i svaghet. Mannen har,
i förtvivlan och leda under dessa »mannens
irrfärder dem kvinnan driver honom in på

Helvi Hämäläinen.

och som hon aldrig förstår», inlåtit sig med
den magra och fula lilla svinpigan Kaisu.
När nu denna berättar att hon skall ha ett
barn, finner han till sin egen häpnad, att
han ej alls har lust att överge henne. I detta
moment dyker Elsa upp, men finner till
sin smärta och vrede, att mannens ögon med
en för henne okänd blick vila på Kaisu, »som
ej använt honom som medel, utan bara älskat
honom». Elsa beslutar först att kämpa om
mannen. Men när hon står inför den andra
kvinnans milda och bräckliga uppenbarelse
kan hon ej. Hon retirerar tyst — igen på
grund av tvånget som vilar över den starkare
och vilket hon nu uppfattar som sitt öde.
Men inom Elsa har en förut okänd sträng
berörts av blicken mellan mannen och
Kaisu. Författarinnan låter på ett övertygande
sätt denna historia om en kvinnlig
naturvarelses utveckling kulminera i en utblick över
nya inre tillgångar, som öppna väg till en
rikare mänsklighet. Elsa ser att hon aldrig
erfarit vad det vill säga att ge allt — Antti
har aldrig velat låta henne ge något — hon
har bara själviskt velat förverkliga sitt eget
väsen. Nu anar hon dolda källor inom sig,
känner att när hon lärt sig ge istället för
ta, skall en ny kärlek blomma för henne.

167

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free