Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya kvinnan i Finlands litteratur. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragna L j un g d e II
och likväl lever jag fortfarande.» Nyss har
av Iiris Uurto utkommit ytterligare en bok.
En sällsam bok, den verkar som en schock,
den är som månsken över stelnad lava.
Titeln »Under diamantlagarnas bann»
(Ti-manttilakien alla) ger verkligen något av
den isande fjälluft, i vilken författarinnan
liksom mejslar ut en diamanthård materia;
snittytorna blänka kalla i det hårda ljuset.
Långt är steget mellan denna bok och den
varma livsnärheten i Kaaris gestalt. Iiris
Uurto följer icke här lidelsefullt den
mänskliga kärlekens förvecklingar i
samhällsförhållandenas labyrint. Den yttre handlingen
är förhållandet mellan skalden Pietari Nord
och fru Asta, vars man är i fängelse, ett
förhållande, som från början är ödesmärkt
och följdriktigt måste sluta med en
katastrof. Det självmord, i vilket det hela
utmynnar, är emellertid något i boken rätt
ovidkommande. Huvudintresset koncentreras
kring det psykologiska förloppet. I den
finska litteraturen, vars mest typiska
karakteristika äro dels den primitiva
naturnärheten och dels en viss idealistisk grundsyn,
är en dylik obarmhärtigt genomförd
psykologisk djupborrning något i och för sig
ganska märkligt. Man ertappar sig med att
vilja förlägga boken inom en äldre
kulturkrets, t. ex. den franska. Men vad Iiris
Uurto innerst vill ha sagt, det döljer sig
bakom en slöja av mångtydighet. Ett kan
man emellertid inte misstaga sig på:
intensiteten varmed Pietari Nord ■— den
begåvade författaren, som i en atmosfär av isig
likgiltighet och oförståelse småningom blir
en omänniska — är skildrad. Iiris Uurto
bör ha vissa förutsättningar att göra detta.
Denna betydande författarinna har ännu
aldrig mottagit ett offentligt erkännande
i form av ett stipendium eller dylikt. Boken
varslar om att den sinnesstämning dylikt
utlöser småningom kan bli farlig för
fortsatt produktivitet. Man skulle önska, att
detta i tid beaktades av dem, i vars makt
det står att ändra på nämnda
sakförhållande.
Katri Vala är den ursprungligaste och
blodfullaste bland de unga kvinnliga lyrikerna.
Också språkligt är hon en av de nyskapande
— hennes utsökta översättningar vittna
bl. a. därom — och hon var en av de första
som på finskt håll använde sig av det fria
versmåttet och gjorde det suveränt. En det
positiva trotsets skaldinna. Som en färgrik
blomma bröt hennes lyrik fram ur den karga
finska jordmånen 1924, samma år världen
mottog Edith Södergrans diktartestamente.
Med Södergran är hon f. ö. befryndad,
framför allt i temperamentets styrka. Men Katri
Vala är en mera nationell uppenbarelse,
hon har mera av jordiskt tung glöd än av
den stjärnöversållades vita extas.
Visserligen utropar också hon:
Jag vill vandra på stjärnestigar
förbi rullande världar,
bestiga molnstegar,
finna toppen, låna mig solarna till ögon,
se, höra, veta,
vad är begynnelsen och livet,
lidandet, döden, saligheten.
Det blåser kosmiska vindar i hennes dikt.
Men i programdikten Videpipan bekänner
hon sin rot i mullen:
Jag är ingen fanbärare,
ingen örnhjärtad vägvisare
på en färd till morgonens land.
Jag är en videbuske vid strömmens rand,
genom vilken vindarna blåsa,
ur vilken världens upproriska ande
skär en enkel pipa
för att spela en melodi
som innehåller storm, smärta, kärlek
och en liten smula morgongryning.
De exotiska naturvisionerna och den heta
kärleksextasen undanträngas allt mer av
en mörkare ton:
Dov är vår sång, tung av oväder.
Hur skulle vi kunna sjunga om molnets rosenrand,
vi, som i mörker
banar väg för livet?
Katri Valas starka mänsklighetskänsla
kommer henne inte bara att skälva av smärta
och medlidande, utan även att knyta händerna
i förbittring och ett fast beslut. Den driver
henne in på en radikal linje och färgar både
hennes verksamhet som journalist och
hennes lyriska konstnärsskap. Men hennes
livs-och människonärhet är inte en profetissas,
utan en moders. Moderskapet blir den starka
impuls, som väcker kvinnan inom henne
till socialt medvetande. Under
havandeskapets kroppsliga tillfredsställelse rycker hon
plötsligt till vid en syn:
Men på bakgården står en stillsam man
och gräver i soptunnorna.
Gränslös är ögonens stumma hopplöshet,
de hatar inte ens mer.
Och en gång var han ett litet barn–-
Det är stark och tidstypisk kvinnodikt.
Dess intensitet griper en om hj ärterötterna
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
