Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Den nya kvinnan i Finlands litteratur. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya kv innan i Finlands litteratur
och smeker på samma gång. I dikterna om
det väntade eller lekande barnet, om den
arbetslösa modern som havande och hungrig
betraktar affärernas fruktpyramider, i den
flammande sociala appellen modersångesten
frampressar: liv, vi måste rädda dig! — och
i den plötsliga ödesdigra stillhet, som sänker
sig över dikterna om det döda barnet. Själv
har hon ödmjukt diktat ett konstnärsskaps
dolda rot och upphov i »Diktens födelse»:
Mitt hjärta var en förtrampad trädgård
utan blommor, öde.
Vardagens hårda steg dånade oavbrutet över den,
men jag väntade.
Djupt nere i mullens mörker sjöd något,
i nattens tystnad tornade de späda hjärtbladen
mot den stelnade marken.
Livets djupa plog
gick skärande över mig,
jag var uppfläkt, sårad, skälvande.
Då sköt där upp en grön låga:
markens unga, ljusa ande.
Jag var ödmjuk och full av undran,
som Adam på sin första morgon.
Efter diktsamlingen »Återkomst» (1934)
har Katri Vala varit stum. Man anar bakom
denna tystnad den kamp, med vilken ett
barn av vår jäsande tid köper sig rätten att
leva vidare.
Ännu andra kvinnliga författarnamn kunde
här nämnas, av mindre konstnärliga mått,
men dock i detta sammanhang
symptomatiska. — I förbifarten kan vi också ägna
en tanke åt den frodiga och livsbejakande
Hella Vuolijoki, känd numera även i
Sverige och lite varstans i världen. Hon
är alls ingen skapande konstnär, utan
snarast en driven journalist. Men det är
något tillförlitligt och hemtrevligt över det
galleri av rustika och duktiga kvinnor hon
utformar ur sin rika praktiska erfarenhet.
Hos henne träder den nya kvinnan redan
ut i samhälle och arbetsliv.
På finskt håll har denna kvinnoappell
något av det morgonfriska och trosvissa
hos ett ungt uppstigande folk, som med
oförminskad vitalitet sträcker sig mot livet.
Appellen har dock redan tidigare med
koncentrerad lidelse framslungats av en kvinna
tillhörande det kulturellt äldre, svenska
befolkningselementet: Hagar Olsson. Här är
den medvetnare och mera genombränd, tung
av årtusendens beslöjade genomsyn. Den
bryter fram som ett universellt uttryck för
Katri V al a.
kvinnoväsendets frälsande vilja till liv ur
hela vår samlade kulturkrets spleen och
kämpande djup. »Det blåser upp till storm»
är — man må sen reservera sig i detaljer så
mycket man vill — ett i sin stränga renhet
genomglödgat konstnärligt monument över
tidens ungdom och den moderna kvinnan,
när de är som bäst. Sara vilar lugn och säker i
den obrutna kontakten med vissheten i sitt
blod. Ändå mera tidstypisk är den bisarra
och exalterat heroiska flickgestalt, vars
ödesdigra kluvenhet symboliseras av namnet
Vega Maria Dyster i den följande romanen
»Chitambo». Hon kan nog inte höra hemma
annorstädes än inom den »blandras av dunkel
härkomst som bebor Finland». Författarinnan
ger här en märklig bild av en puritansk
kvinnotyps livsgenombrott. Just Vegas
kluvenhet gör att hon djupare och mera skärande
än Sara upplever kvinnotillblivelsens smärta,
den »kosmiska gungningen» och
framtidsdrömmen inom den allmänna kulturkrisen.
Genombrottet för Vega kommer genom den
i sin unga patetiskhet gripande scen, då den
stora skådespelerskan Ida Aalberg, på
torget utanför teatern där hon spelat Nora, räc-
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
