Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke H o l m é r
^ET SER UT som om 1939 skulle
bli ett märkesår ifråga om svensk
konstpropaganda. Man har utmätt en »konstens
vecka» och runt om i landet hålla
utställningskommittéer och konstföreningar på med
ivriga förarbeten till olika konstevenemang i
mars. Under tiden fortgår som vanligt det
konstpopulariseringsarbete på lång sikt
Nationalmuseum och Riksförbundet för bildande
konst uppehålla. Vid Nationalmusei femtionde
promenadkonsert firades 20-årsminnet av
Richard Berghs bortgång med ett stort
hyllningstal av Arthur Engberg, som då bland
annat yttrade: »Det väsentliga var för Richard
Bergh och är alltjämt för oss, att den skapande
konstnären icke är någon Robinson på sin ö,
isolerad från livet och samhället. Det
väsentliga är, han må dikta i toner, ord eller färg
och form, att han är en livets och skönhetens
budbärare, som når ut till de många, når
ut till nationen med sitt ärende.»
Några veckor senare tvistade man i
Stockholm om icke t. ex. Carl Kylberg, redan
färdig med en ny stor utställning (i
Svenskfranska konstgalleriet), var just den svenska
konstens Robinson på sin ensamma ö, en
herre för sig med egna sällsamma syner, som
aldrig kunde bli allmän egendom. Men osvuret
är bäst. Även Ivylbergs glidande drömbåtar,
röda solbränder över blå vatten och
guldreflexer i dunkla skogar synas ha vissa
utsikter att vinna nya vänner en masse i
romantiska kretsar. Utom sitt fascinerande
färg-och ljusmåleri utvecklar Kylberg i ständigt
nya varianter sin ordmålning: titlarna på
hans tavlor bli alltmera metafysiska och
djuptänkta. ». . . människorna en god vilja»,
»Ljusningen på vägen», »Paradisets port»,
»Hemkomsten» etc. hjälpa till — enbart som
namn på tavlor — att ge en trött
jordevand-rare en suggestiv antydan om konstens
hug-svalelse. Utan tvekan måste den sidan av
Kylbergs förkunnelse snarare väcka till liv
bilden av Råttfångaren i Hameln och icke
enslingen Robinson. »Konsten är läkande, kan
göra om hemmen och människorna. Så säger
Carl Kylberg, den store beundrade mystikern
inom svensk konst» (Husmodern n:r 7, 1939).
Ärligheten i Kylbergs uppsåt vill ingen
tvivla på, men man har en känsla av att den
hemlighetsfulla skönheten och den äkta
målarglädjen i hans konst skulle fängsla
mera, om man slapp det där retsamma
bi-hanget av fromma och dunkla antydningar.
Och man grips av fasa inför tanken att detta
sista skulle skaffa honom en nimbus av
för-kunnare på modet. Tydligen känner han
sådana farhågor själv ibland. Hans sista
utställning hade bitvis experimenterande
karaktär med syftning åt verkligheten i mera
jordisk än paradisisk mening. Några landskap
visade ett nytt vitt ljus, och hans »Träd på
fältet», för att nämna ett enda exempel,
visade prov på utsökt konstnärlig balans.
Utställningarna i övrigt under årets två
första månader ha bjudit på många intressanta
ting. Några debuter av unga målare äro värda
att noteras. En sällan sedd men desto mer
uppmärksammad gäst i Stockholms
utställningsliv är William Nording. Han visade
i Färg och Form upp sitt mjuka och
förfinade valörmåleri. Nording är helt och
fullt målare. Hans dukar äro ofta i litet
format, men på den begränsade ytan kan han
omsluta vida horisonter. Han tolkar sina
öländska strandremsor, solbrända marker,
Alvarets ljusmättade utsikter, olika årstiders
luftspel över Kalmarsund, röd och svart tång
med direkt och osviklig förbindelse mellan öga
och hand. Man har inte behov av att fånga
in denna landskapsmålare i en
gruppbeteckning — skulle det vara nödvändigt, vore det
nog riktigast att sammanställa honom med
»intimisterna», dessa varsamma målare av
Torsten Palms och Victor Axelssons sort —
men i sin sensibla och ytterst försynta konst
röjer han i själva verket en karaktär alldeles
för sig. Han är en Robinson på sin ö, som
envetet under en följd av år utnyttjar
dess egenart och upptäcker dess värden. Men
han isolerar sig icke. Även Stockholm har
han sett med sin speciella blick, Kungs-
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
