Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke H o I m ér
holmen, Skeppsholmen, Nybrovikens och
Stadsgårdens utsikter har han avlockat mjukt
nyanserade, konstnärligt renodlade
färgvärden.
Till sin position i den kräsna koloritens
och det fina valörspelets tecken har Nording
minst av allt nått som kringjublad segrare
efter kort och glansfylld brottning med
konstens svårigheter. Snarare påminner hans kamp
med uttrycksmedlen om ett envist livtag,
som aldrig släpper. Naturen är för stor för
honom för att han skall lägga bort titlarna
med den i något käckt manér och därefter
exploatera den, något icke ovanligt i svensk
landskapskonst. Mången skånsk slättbit och
månget norrländskt skogsmassiv ha inmutats
som givande guldgrävarterräng, även Ölands
alvar har korsats härs och tvärs av rastlösa
lycksökare med slagrutan i ordning. Nording
hör ej ihop med dem som ha bråttom, han
stannar länge och söker länge. Belöningen
har icke uteblivit. Nording åtnjuter för
närvarande en särskild respekt just för sin gedigna
och flärdfria syn på landskapet.
Artistiskt brådmogna debutanter som icke
drömma sig kvar i den första framgångens
lätt omtöcknande rökelseångor utan som
sträva vidare med blicken riktad framåt mot
nya svårigheter att lösa, utgöra en
hoppingivande grupp. Måtte Fritz Holmee utvecklas
åt det hållet, när han inom kort reser ut på
Ester Lindahls stipendium. Ty skönheten i en
så raffinerad färgsättning, ett så utsökt spel
av kontrastfärger i dämpade toner inom så
förnämt askgrå, besprutade eller vitlackerade
och inredningsperfekta ramar kan lätt kapslas
in, och konstnären har då bara att i väl
avvägda doser utminutera sitt kunnande:
»Stilleben med äggskal», rikt nyanserat gråblått
och gult, »Tussilago», spröd poesi, »Vitsippor»,
ännu sprödare, »Den döda fågeln», sprödast
och subtilast i doseringen. Emellertid tyder
mycket på att den begåvade konstnären,
som för övrigt har full rätt att älska både
vilda och odlade blommor, även döda och
levande fåglar, hur mycket han vill, säkert
kommer att ge sig i kast med fördjupade
problem. Hans färgsinne är alltför äkta och
mångsidigt prövande för att han i längden
skulle nöja sig bara med några estetiska
recept. Sådana ting som den friskt uppfattade
»Marianne i rött» och flera andra tjusande
barnstudier röjde jämte ett par djärvt
karakteriserande porträtt av äldre en
finslipad blick. — På sin utställning sålde han
ut hela lagret. Underliga tider (suck från en
beprövad artist av äldre årgång), numera
resa stipendiaterna ut med ett massivt
reservkapital på banken, som ligger och väntar
på dem efter hundåren i Frankrike och
Italien.
Från Frankrike hemkomna novitier! Som
för ett halvsekel sedan en liten svensk
artistkoloni i den franska byn Grez-sur-Loing
sydöst om Paris odlade en ungdomligt skir och
förfinad valörkonst har nu åter en
fransksvensk plantskola för vårprimörer etablerats
ett stycke från Paris: allt oftare dyker
ortsnamnet Chåtillon upp i de debuterandes
kataloger. Här ligger det Aschbergska
konstnärshemmet och dit drar den ene efter den andre
av de unga konstadepterna för att måla
»fransk luft». En av dem har varit Börje
Hedlund, som nu i Stockholm debuterade i
samma behändiga konstsalong som Holmer.
Hedlund är griinewaldselev. Luft, ljus och
färg saknas ej i hans tavlor, en viss vekt
målerisk lyrism sätter sin prägel på det mesta.
Hedlund är icke ensam om detta signum i
Chåtillongruppen. Ibland verkar det nästan
som om allt det animala och bråkigt
livs-dyrkande hos åtskilliga av de jämnåriga
kamraterna av oroligare sort väckte till liv hos
de stillsammare en seg och tålmodig
protestyttring just i form av en sällsynt »hygglig»
och genomkultiverad stil, med andra ord en
nyakademisk disciplin. Men det är ju klart
att en sådan målning som t. ex. Hedlunds
»Rokokopaviljongen» i sin skira luftighet och
nobless måste verka som ett eldrött skynke
på de med hett blod och bultande tinningar
försedda konstnärerna, speciellt det sociala
avantgardet, vars medlemmar metodiskt söka
undergräva en förljugen borgerlig idyll genom
att dra iväg med målarskrinen till
slumkvarterens soptunnor och eländiga prång eller
skildra totalitära flygplan på bombutflykter
över både rokokopaviljonger och kollektivhus.
Djupast sett bottnar väl Griinewalds sista
temperamentsfulla utfall mot den s. k.
proletärkulten i ungdomarnas egen klyvning i så
motsatta läger. Presskommentarerna till
Griinewalds remarkabla köpenhamnsuttalande om
den primitivistiska genikulten synas i
allmänhet ha förbisett lärofaderns naturligt
mänskliga omsorg om sina elever. Som stridbar
stormavdelningschef tog han helt enkelt parti
för sina skyddslingar — bataljen har börjat!
Den kommer säkert att fortsätta i olika
former under de närmaste åren. Det danska
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
