Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georges Duhamel
strävan förblir ändå hennes adelsmärke. Så
ungefär torde man kunna formulera
innebörden av Duhamels Vie et aventures de
Sala vin.
* *
*
Parallellt med och efter avslutandet av
Salavin-cykeln har Duhamel utsänt en brokig
mångfald av böcker: romaner, reseskildringar,
essäer och annat.
Som en motvikt till Salavin-böckerna med
deras obestridliga drag av grubbelsjuka kan
man läsa den betagande friska lilla boken om
hans egna barn, Les plaisirs et tes jeux
(1922, sv. övers. När livet leker, 1926). Den
visar, att Duhamel med en annan sida av sin
natur passar förträffligt även i idyllikerns
och den lycklige familjefaderns roll. Sin
blivande hustru, skådespelerskan Blanche
Albane, hade han träffat första gången vid
en fest i Abbaye-parken.
Även denna barnskildring ingår dock som
ett led i det människostudium, som är den
röda tråden i hans hela författarskap. Har
han i Salavin-cykeln sökt att tränga in
i det djupast mänskliga genom studiet av
dess patologiska aberrationer, så ha här hans
iakttagelser av barnets psyke till stor del
samma syfte likaväl som hans skildringar
av främmande folk och kulturer i de
reseböcker, vilka utgöra en betydande del av
hans senare författarskap.
Duhamels fruktbaraste fält är dock
alltjämt romanen. Redan under arbetet på Salavin
utgav han ett par enstaka romaner. La
pierre d’Horeb (1926) är en träffsäker, både
roande och rörande studie av kartgrönt
ungdomligt själsliv, säkerligen byggd på minnen
från diktarens studieår. Att han här låter en
liten spröd kärlekstragedi utspelas i
anatomisalarnas virtuost återgivna
formalinatmo-sfär, kan även betraktas som en lyckad
till-lämpning av hans ovannämnda tes om den
moderna romanens förening av romantik och
naturalism. — La nuit d’orage (1928) är
däremot en problemroman, ett försvar för
författarens rationalistiska livssyn; den
verkar mera konstruerad och mindre omedelbart
levande.
Sedan 1933 är Duhamel emellertid främst
sysselsatt med en ny stor serieroman,
Chro-nique des Pasquier, av vilken hittills sex
delar utkommit. Denna familjekrönika vill
enligt ett uttalande av författaren vara en
skildring av medelklassen efter 1850, den
medelklass, som rekryterats ur böndernas eller
småhantverkarnas djupa led och efter två
eller tre generationer frambragt en elit av
intellektuella. Det är en äreräddning av denna
intellektuella bourgeoisie, som Duhamel här
vill företaga, då den synes honom löpa fara
att i närvarande stund till världens olycka
få dela öde med den penningbourgeoisie, vars
tvillingbroder den är.
Med sin vanliga metod söker Duhamel
illustrera även denna stora sociala
utvecklingsprocess genom ett alldagligt konkret exempel:
skildringen av en liten parisisk borgarfamiljs
liv från 1880-talet och framåt.
Familjefadern, Raymond Pasquier, son till en
trädgårdsmästare och sonson till en bonde, har
genom arbete och försakelser kommit så
långt, att han vid omkring femtio års ålder
lyckas avlägga en länge åtrådd läkarexamen,
ehuru han samtidigt är familjeförsörjare med
fem barn. Hans ihärdiga bildningsiver är
storslagen — barnen se honom t. ex. ibland
bränna sin hand över ljuslågan för att hålla
sig vaken vid sina böcker •— men frånsett
denna är han långtifrån någon odelat
sympatisk person. Trots sin dyrkan av
vetenskapen är han en ohjälplig fantast, icke minst
på det ekonomiska området, varför hela
familjen får föra en tragikomisk existens i
ständigt svikna spekulationer på ett ännu ej
utfallet arv, som testamenterats till barnen
av släktingar på mödernet. När man
slutligen nått ett visst välstånd, äventyras detta
oupphörligt av doktor Pasquiers vanvettiga
affärsprojekt och andra påhitt. I sitt
uppträdande är han absolut hänsynslös, så att
familjen får leva i en ständig fasa för hans
offentliga temperamentsutbrott. Värst är dock,
att han i erotiskt avseende är en sannskyldig
baron Hulot — han dyrkar inte för ro skull
Balzac — vars fruntimmershistorier det blir
hans vuxna barns ständiga bekymmer att
dölja för den prövade och utslitna men alltid
lika självuppoffrande modern. Hal och
oåtkomlig glider han därvid undan alla försök
att ställa honom till ansvar.
För sonen Laurent ■— romanens berättande
jag — ter sig modern snarast som ett helgon,
och han tar häftigt hennes parti mot fadern,
vilken han betraktar med en blandning av
beundran och avsky. Hans inre utveckling
blir till stor del en kontrastreaktion mot denne
fader. Aven Laurent ägnar sig åt vetenskapen,
men faderns fantasteri gör honom också till
en omutlig rationalist med valspråket: Mi-
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0247.html
