Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Georges Duhamel. Romanförfattare och humanist. Av Sten Linder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
racle n’est pas æuvre. Moraliskt blir han
däremot genom en liknande reaktion mot
faderns cyniska egoism en fanatisk idealist,
och upptäckten av faderns liderlighet hindrar
honom länge från att själv uppleva kärleken;
han känner ständigt, att han måste bekämpa
fadern inom sig själv. Doktor Pasquier delar
1800-talets kolartro på vetenskapens makt
att adla och lyckiiggöra mänskligheten; för
sonen Laurent blir han själv det levande
beviset på ohållbarheten av denna sats
Denne kommer aldrig att naivt förväxla
vetenskap och moral.
Utom till modern drages Laurent starkast
till systern Cécile, ett musikaliskt
underbarn, som med tiden utvecklar sig till en
framstående pianist. Konstens rena värld
erbjuder genom henne Laurent en tillflykt.
Men även denna har sin otillräcklighet; Cécile
lever liksom i en kylig avskildhet och kan
själv ej ta del i en rent mänsklig lycka;
upptäckaren av hennes talang, som själv är
ett ungt musikaliskt geni fast utan
skapar-gåva, slutar som morfinist och självmördare.
Knappast svagare än mot fadern känner
Laurent motsättningen mot brodern Joseph.
Denne har med ett suveränt förakt för
Laurents idealism och Céciles musik men med en
mera praktisk materialism än faderns givit
sig penningen helt i våld. Han kan också
snart unna sig triumfen att motta föräldrar
och syskon som sina gäster på sitt ägande
slott La Påquellerie. I denna
uppkomlingsnatur få vi tydligen se romanens
representant för penningbourgeoisien.
Problemdiskussionen är emellertid i denna
romansvit med ytterlig omsorg dold i den
nyanserade och levande psykologiska
teckningen av huvudpersonerna, kring vilka sedan
grupperar sig ett helt galleri av mera
periferiska gestalter. Uppenbarligen bygger
författaren här till mycket stor del på egna
barn-doms- och ungdomsminnen. Modersgestalten
i Pasquier-krönikan är endast en mera utförd
replik av Salavin-romanernas. Salavins far
angavs vara död; den unge hjälten i La
pierre d’Horeb hade däremot en far, men
alldeles som Laurent Pasquier hade han
»till-bragt en stor del av min tillvaro med att
förmå mig att icke likna honom. Jag har
övervakat mina impulser och behärskat mina
åtbörder. Jag äger härtill tusen skäl, som jag
för övrigt har lovat mig själv att inte tala
om här.» I Chronique des Pasquier tycks
tiden ha kommit att tala även om denne
fader; vissa yttre data ifråga om doktor
Pasquier överensstämma ju uppenbart med
vad Duhamel i en ovannämnd
självbiografisk skiss meddelat om sin egen far. Den
ypperligt återgivna tragikomiska pauvres
hon-teux-atmosfären i Pasquier-krönikans början
är säkerligen också identisk med det
duha-melska barndomshemmets; icke ens de
ständiga flyttningarna saknas.
Denna skildring får nog framför allt
■—-vare sig författaren avsett det eller ej —•
värde just såsom en bild av familjen enligt
1800-talsbegrepp, »klanen», vilken
instinktivt och obrottsligt håller samman utåt,
men inom vilken de stridiga viljorna och
lynnena skära sig så mycket skarpare, ofta
nog formande de individuella karaktärerna
för all framtid. Det förefaller, som om
Duhamels outsläckliga intresse för den mänskliga
gemenskapens svåra problem i sista hand
alltså skulle ha grundlagts redan i hans
tidigaste barndom. »De älska inte vad jag älskar,
och de älska vad jag inte älskar», säger Laurent
Pasquier. »Och dock äro de mina bröder, de
mina. De höra till min klan. Och trots allt
älskar jag dem.»
Allt detta är sett med den för Duhamel
kännetecknande föreningen av psykologisk
skoningslöshet och förmildrande — ibland även
dickenskt uppsluppen — humor. Typisk är
en författarparentes som denna:
O far, far! Vad minnets belysning anstår dig väl!
Med vilket överseende den omger dig! Jag har börjat
min berättelse plågad av självförebråelser trots döden
och åren. Jag hade ett sådant behov att befria mig
från mitt agg och stilla mitt groll. Och nu, min far,
fortskrider berättelsen, som jag inte längre är herre
över. Minnet skänker mig jag vet inte vad för en tröst.
Jag känner mig färdig, min far, att sjunga ditt lov.
Skall du då än en gång bedraga mig, du oåtkomlige
far, skall du få mig att glömma, att jag inte har kunnat
känna någon ömhet för dig?
Att de problem, som familjekonflikterna
väcka till liv inom den unge Laurent Pasquier
— om vetenskapens, konstens och penningens
förmåga eller oförmåga att skapa mänsklig
endräkt och lycka — äro desamma, som alltid
sysselsatt författaren till La possession du
monde, behöver knappast påpekas.
Pasquier-krönikan är väl intet så
egenartat verk som Salavin-romanerna, men
mången torde skatta den lika högt för dess
intima stämning, dess mångsidiga
människoteckning och dess välgörande humor.
Duhamels stil, som från ungdomsverkens patetiska
retorik gått mot en allt större enkelhet och
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
