Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Spännande Gretchenforskning. Av Gösta Langenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Langenfelt
hänförda över den engelske intrigspinnaren
och hans dygderika lösningar och
parafraserade själva i olika arbeten hans psykologiska
skildringskonst. England var romanens
standardland, allt engelskt blev tongivande på
det europeiska fastlandet och särskilt
ungdomen vänjde sig vid att ha Richardsons
volymer som ett slags handböckar i sättet att
umgås. Begick en romanhjältinna ett felsteg,
kunde det ursäktas, om hon inte läst
Richardson, men om hon hade det . . ., ja, då var det
förfärligt! Hur genomgripande denna
Richard-sonska vogue var i Tyskland, får man en
aning, nej, mera: insikt om i ett nyutkommet
arbete The English Sources of Goethe’s Gretchen
Tragedy av professorn i Greifswald, S. B.
Liljegren, som bekant svensk till härstamningen.
»De engelska källorna till Goethes
Gretchen-tragedi» ställer allt det föregående i skarp
relief, men sedan det sålunda rett upp alla de
engelska inflytelserna på Tyskland under det
sista halvseklet på 1700-talet, drager det
skickligt in den store tysken Goethe i
trollkretsen. Till en del är detta intet nytt. Man
är numera ense om att erkänna att »Werthers
lidanden» är bl. a. en Lesefrucht av
författarens beundran för Richardson. Werther dör
faktiskt iklädd den engelske lantjunkarens
kostym: blå jaquette, gul väst och stövlar.
I »Valfrändskap» är det engelska inslaget i
mycket den röda tråden, vilket uttryck Goethe
i samma bok lånar från den omständigheten,
att i engelska flottans tågvirke en röd tråd
var inspunnen. Men i fråga om Faust har man
i de kapitel, där Gretchen spelar med, tidigare
sökt belägga litteraturvetenskapliga fakta i
Goethes eget liv. Själva Faustlegenden i dess
ursprungliga form, sådan den presenteras i
Folkboken från 1596 eller i senare
marionettspel har ingen antydan om något borgerligt
och ärbart flickebarn. Faust är i nämnda
källor rätt och slätt en trollkarl, som först
lurar bönder och så småningom furstar; han
skriver kontrakt med djävulen för att kunna
föra ett bekvämt och av ekonomiska
svårigheter oberört liv, för att få ät.a och dricka gott,
men det rent erotiska momentet är föga
utpräglat hos honom. Det är sant, att djävulen
till slut soulagerar honom med sköna Helena
av Tröja, som väckes upp i detta syfte, men
i övrigt är han tämligen tystlåten om sina
snedsprång. Med detta till utgångspunkt ha
litteraturforskarna konstruerat upp en
verklighet: affären med Friederike Brion i
Sesen-heim.
Nu är det emellertid så, att av allt att döma
Friederike själv aldrig tog Goethes
uppvaktning och älskarskap som en tragisk
livsupplevelse, och inte tycks Goethe heller ha lagt
det alltför tungt på sitt samvete, att han rätt
så bryskt upphörde med Friederike. Goethe
umgicks däremot vid alla universitet han
besökte med Richardson-beundrare, som själva
skrevo ä la Richardson, han beundrade själv
engelsmannen och han fördes samman med
andra än akademiska Richardson-svärmare
(Sophie von La Roche). Med få ord: Goethe
var infekterad av tidens Richardsonism.
När man så går till granskning av det löst
påklistrade Gretchen-partiet i Faust och har
ovanstående i minnet, skimrar
igenkännandets glädje igenom. De moment, som i början
av denna artikel framhöllos vara viktiga
karakteristika för Richardsonkulten i
Tyskland, ser man också använda i Faust. Idyllen,
egentligen så främmande för Faust-typen,
som är en renässansmänniska med hennes
vida och stormande drömmar, finner dock
vägen in i Goethe-dramat. Faust
monologi-serar i Gretchens rum om det härliga i att
äta sund kost, ha en gamlefar som tronar i
familjen, se en ung flicka gå och stöka i
rummet, duka och skänka unga barnamunnar
bröd: allt detta blir ett (märk väl!)
himmelrike för den som skrivit kontrakt med Fanen.
Faust är bohämen, som får smaka
husligheten — liksom socialisten Ture Nerman en
gång utbrister:
så gå dock alla drömmar upp till sist
i en, en enda, drömmen om ett hem...
Och idyllen fortsätter, då Gretchen — i trogen
Richardsonsk anda — pladdrar om sitt enkla
vardagsliv , så utan intresse för den
världsomfattande Faust skulle man tycka!, men
slutligen utbrister: Hur kan det komma sig,
att han bryr sig om mig, jag som är så okunnig!
Men Faust har faktiskt knappast fått en syl
i vädret, så hon kan faktiskt inte veta, om
Faust vet just så mycket; det skulle vara de
vackra kläderna, som hon skulle förmoda ha
något sammanhang med kunskaper — men
enligt tidens uppfattning ansågos adelsmän ej
just veta något! Läsaren kan själv slå upp i
sin Faust och verifiera idyllen. Den Goetheske
trollkarlen längtar efter att få några reliker
från Gretchen: en schalett och ett
strumpeband, d. v. s. samma saker som Richardsons
Pamela lockar Mr. B. att sucka för. När Faust
träffar Gretchen, erbjuder han henne sin arm
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
