Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Spännande Gretchenforskning. Av Gösta Langenfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spännande Gretchen fors k ning
och tvekar inte, ty hon är ju en liten lolla
bara. Adelsmannen contra den enkla flickan av
folket är en kliché i Pamela. Han träffar henne
nästa gång i en trädgård och den första kyssen
växlas i lusthuset, o. s. v., o. s. v.
Hela rekvisitan för en Richardsonsk roman
går igen, fast sammanträngt, i tragedien om
Gretchen och känslosvävningarna stämma på
tonen. Därav skall naturligt ej slutas, att
Goethes storhet minskas med den Liljegrenska
tesen, nej, Goethes storhet är höjd över det
enkla faktum att han vibrerade
Richard-sonskt.
Den ingående bevisföring, som Liljegren
presterar för att stödja sin sats, är
överväldigande. Det är mycket lärda mödor
som ligga bakom detta mycket värdefulla
bidrag till Goetheforskningen. Man har hela
tiden en känsla av författarens nykterhet,
stundom pepprad med behärskad humor, och
man rör sig under läsningen med common
sense. Fjärran från konstruktionerna trampar
man verklighetens mark. Och man har all
rätt att säga, att Gretchens gåta har lösts
talangfullt och övertygande. Liljegrens arbete
har emellertid en betydelse långt över
utredningen av Goethes skuld till den engelske
författaren. Hans arbete har svällt ut till att
bli ett märkesverk i litterär motivforskning.
Man har hittills vetat att samtiden varit
begeistrad för Richardson och att litteraturen
tagit vissa former från honom (såsom
brevformen) samt hans tårar och hjärtnupenhet.
Liljegren har upptäckt att samtidens författare
dessutom fäste sig vid en del detaljer i
Richardsons romaner, vilka de beundrade till den grad
att de helt mekaniskt införde liknande
detaljer i sina romaner (dygdebegreppet, idyllen i
speciell form, förförelsen i speciell form,
lusthuset, duellen, kärlek och vansinne, den saliga,
sliskiga, »erotiserade» döden). Detta kan otvi-
velaktigt kallas för motivhistoria. Under det
man betonar Richardsons betydelse för
känslans fördjupande i romanen och litteraturen,
har Liljegren med denna motivhistoriska
undersökning visat, att en hel del
Richard-sonsbeundran stannade vid vissa trick, d. v. s.
att man gjorde efter en sak, som andra gjort,
rätt så tanklöst. Beläggen för allt detta i tysk
litteratur ha nu samlats, och det är det
märkvärdiga att ingen kommit på detta före
Liljegren. Största intresset knöts naturligtvis vid
Goethes Faust. Av detta material ha viktiga
slutsatser kunnat dragas rörande vissa
omstridda frågor: i vilket förhållande står
litteraturverket till traditionen och författarens
upplevelser? Vilka sociologiska betingelser ligga
bakom ett litteraturmotiv? O. s. v. Man måste
understryka det föga beaktade faktum att en
viss tid väljer en eller flera människotyper,
som den med förkärlek behandlar: Werther,
Rudin (Turgenjev), Lara (Byron),
Jesus-människan (Dostojevski-Wassermann), hjälten
(Italien och Tyskland) o. s. v.
Den omständigheten, att Richardsonskulten
tog sådana fantastiska proportioner i
1700-talets Tyskland, föranledde också synnerligen
lyckliga parodier, där författarna rada upp
vilka kulisser och vilka sinnesstämningar som
skola användas av engelsmannens efterföljare.
Vi igenkänna där hela uppsättningen av
moment, som ovan angivits. Bland sådana
kritiker äro Musäus och Nicolai, men priset tas
väl av C. G. Lichtenberg, som påpekar, att
enleveringsscener så sällan förekomma i tyska
romaner; han tillskriver detta det förhållandet
att Tyskland, i jämförelse med England, hade
så dåliga vägar! Dessutom kunde inte
bekantskap inledas i diligenserna, därför att man i
de tyska inte satt mitt emot varandra, såsom
i England!
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
