Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T i l 111
Av Artur Lundkvist
K-STEFAN ZWEIGS välregisserat
livfulla bok om Marie Antoinette har
amerikanerna nu förvandlat till en film som lockar
publikmassorna världen över. Den är
tillräckligt mycket av dröm och romantisk
schablon, samtidigt som den är tillräckligt verklig
och substantiell. Det är ju en sannsaga ur
historien, ett drottningöde som av
verkligheten själv tillrättalagts alldeles idealiskt för
film: först oskuld och lyckoskimmer, sedan
den farliga leken med passionen och äran,
slutligen fängelsemörker och giljotinfasa.
Det är kvinnan bakom drottningen det
gäller, hennes kamp för att få leva som
kvinna, inte bara som en symbol, förstelnad
under förgyllningen. Äktenskapet med den
blivande Ludvig XVI innebär en upphöjelsens
förnedring, men mitt i dess marionettartade
tomhet växer en trohjärtad gemenskap fram.
Den tröge, hunsade mannen med sin fruktan
för kvinnorna och kungaplikterna blir genom
henne förlöst ur sin förlamning. Så kommer
den unga drottningens böjelse för greve
Fersen, den mörka passionens man, vars
kärlek varar livet ut, ädel, uppoffrande,
filmromantisk. Och efter de inte alltför
sorglösa åren bland hovets förfinat artificiella,
smidigt böjliga och stålvassa intrigörer ställs
kungaparet plötsligt inför revolutionens
rasande skaror. I sin egenskap av ett
orättfärdigt systems symboler blir de så offer för
samhällsomvälvningen.
Filmen flyter vackert fram, än i luftigt
skimmer, än i tung skugga. Trots den
dimmiga romantik för folket som inhöljer den
blir den stundom äkta nog i sin
människogestaltning. Norma Shearer är en leende och
levande drottning, kring vilken ljuset osökt
tycks samla sig. På sin ena sida har hon den
mörke Tyrone Power, vars passionerade
intensitet bränner bort åtskilligt av rollens
banalitet. På andra sidan har hon Robert
Morlay, vars kung Ludvig skickligt väger på
gränsen mellan stel robot och hjälplös
människa.
Cronins roman Citadellet framföres på film
i King Vidors hårt accentuerade, realistiska
reportagestil. Med bravur serverar den
idealism och indignation i lämplig
tillrättaläggning för en bred publik. Tendensen är riktig
och kanske nyttig: för det äkta och levande,
mot steril skråanda och inskränkta
vaneföreställningar. Den duktige unge läkaren i
gruvstaden drivs därifrån genom folkets
stupiditet, som är en sida av deras slaveri
och inte den oskyldigaste. Från fattigdomen
i London tar han med ens steget in i
modeläkarens bekväma tillvaro, i lyxvåningarnas
konstlade frid ovanför storstadens dånande
gatuklyftor. En väns död blir det hårda
slag som kommer idealisten inom honom att
uppstå på nytt. Slutvinjetten utgöres av en
frejdig uppgörelse med läkarsällskapets
fossila skråmässighet, den ömkliga vakthållning
kring utkomst och position som hindrar och
ödelägger så mycket. Allt är kraftigt
understruket och lättfattligt, de psykologiska
övergångarna abrupta och förenklade.
Gruvstadsmiljön tränger sig brutalt på en, andas
hotfullt och rosslande emot en. Robert
Donat gör läkaren något överdrivet
markerat: en karaktärsteckning med kol och krita.
Han som tänkte med hjärtat handlar om en
viss fader Flanagan som skapar ett hem för
föräldralösa pojkar, en mönsteranläggning
med verkstäder och lantbruk och
demokratisk självstyrelse. Det är en svärmisk och
envis fattigpräst, som drivs av sin övertygelse
om att det inte finns några i grunden
dåliga pojkar; det är enbart
omständigheterna som gör dem till brottslingar. Filmen
visar de häftiga slitningarna kring denna
uppfattning när pojkhemmet får hand om
en vildbasare som i det längsta vägrar att
låta sig tämjas. Men givetvis hamnar han
till slut som hjälte på rätta sidan. Ideologien
bakom är nog inte riktigt sann. Människan
är både ond och god; samhället skulle hjälpa
henne att rätt disponera dessa olika
böjelser, men därtill är samhället ännu alltför
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
