Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Moralen i stöpsleven. Av Emanuel Lillieroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mora l en i stöpsleven
Av Emanuel L i II i er o th
i.
£
il ENLIGT DEN av Marx grundlagda
materialistiska historieuppfattningen utgöra
ideologierna alltid återspeglingar av samhällets
klassmässiga struktur. Härav följer då också,
att »de sedliga normerna ändras i takt med
samhället» — det är Kautsky, som citeras —
liksom att de städse fötts ur bestämda sociala
behov och därigenom småningom övergått
till fasta vanor.
Enligt den av Hägerström grundlagda
uppsalafilosofien är det logiskt meningslöst att
tala om moraliska föreställningars sanning.
Värdeomdömena äro endast språkligt sett att
betrakta som omdömen. I sak äro de intet
annat än känslouttryck i förklädd form.
Enligt psykoanalysens upphovsman,
Sigmund Freud, förhåller det sig så, att
»driftsbestämda lidelser äro starkare än förnuftiga
intressen» och att »människornas
värdeomdömen obetingat ledas av deras önskningar om
lycka och alltså betyda ett försök att stöda
deras illusioner med argument».
Både marxismen, uppsalafilosofien och
psykoanalysen peka alltså mot ett och samma
resultat: det finns inga absoluta, tidlösa
värden, endast relativa, tidsbundna värderingar.
Vi kunna tänka bort varje vetande varelse ur
universum •— och universum finns likväl kvar.
Vi kunna tänka bort varje värderande varelse
ur tillvaron — men vad kvarstår sedan som
värde? I sig kan ju ingenting kallas gott eller
ont. Endast för någon eller något kan det
goda vara gott och det onda ont.
Tron på objektiva värden är emellertid inte
bara teoretiskt orimlig. Det är också svårt
att inse, vad vi praktiskt sett skulle ha för
glädje av en dylik tro. Det i sig värdefulla, som
saknar varje relation till oss människor, angår
oss ej i minsta mån. Vi ha inte något bruk
för övervärldsliga normer, upphöjda över tid
och rum. Vad som intresserar oss, det är det,
som i relation till våra mänskliga strävanden
ter sig som värdefullt, önskvärt,
ändamålsenligt.
Tron på sedliga ideal av övervärldslig
giltighet har emellertid så länge behärskat
mänskligheten, att man endast med svårighet
synes kunna frigöra sig från densamma. Många
människor frukta, att en öppet tillstådd
värderelativism måste leda till moralens undergång.
Men moralen behöver ju inte gå under, därför
att den antar nya former; i själva verket har
den ju genomgått ständiga metamorfoser
under mänsklighetens hittillsvarande historia.
Dess undergång är utesluten av den enkla
anledningen, att flertalet människor alltid
föredra en reglerad och garanterad frihet framför
den fullkomliga fågelfriheten. Påståendet, att
människorna skulle bli likgiltiga för sina
personliga ideal, när de inte längre uppfattas
som absoluta värden, är också alldeles
ohållbart. Kär människan ser, hur runt omkring
henne alla andra slåss för sina ideal, hur skulle
hon själv kunna underlåta att hävda sina?
Det finns ju ingen garanti för att andra
respektera våra livsideal, om vi själva förhålla
oss passiva gent emot dem, och ingen vill väl
bli tvingad att leva efter ideal som han
avskyr. För övrigt är vår mer aktiva eller passiva
läggning inte i främsta rummet en
förstånds-utan en temperamentssak.
Men är det nu alldeles säkert, att
värde-relativisterna inte misstagit sig i sin kritik?
Eller finns det möjligen några logiska luckor
i deras resonemang? Skall full klarhet vinnas,
måste naturligtvis också den eventualiteten
undersökas. För att få frågan närmare belyst
ur olika synpunkter utlyste för ett par år
sedan bokförlaget Natur och Kultur en
filosofisk pristävlan, där uppgiften bestod i att
söka besvara frågan: »Kan i vår tid uppställas
en objektiv moral och varpå kan denna i så
fall grundas ?»
Om värderelativismen gjort sig skyldig till
K. Grue-Sörensen: Vår tids moralnihilism. —■ Paul Gemer: Auktoritetens problem. — Helge Granat:
Saklighetens etos. — Olle Holmberg: Den främmande passageraren. — Gunnar Landtman: Det rättas
värde. Stockholm, Bokförlaget Natur och Kultur.
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
