Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Moralen i stöpsleven. Av Emanuel Lillieroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emanuel Lillier oth
något väsentligt misstag, så yppade sig nu
ett osökt tillfälle att påvisa detta. Får man
döma av de pristävlingsbidrag, som
utkommit i tryck, så har också flertalet av
tävlingsdeltagarna besvarat prisfrågan jakande. Har
det lyckats dem att på ett tillfredsställande
sätt motivera detta svar?
II.
Grue-Sörensens bok Vår tids
moralnihilism är otvivelaktigt den mest betydande
bland de böcker i serien, vilka hävda en ren
och klar metafysisk ståndpunkt.
Grue-Sören-sen tror fullt och fast på möjligheten av en
objektiv moral och på plikten som ett
kategoriskt imperativ. Determinism, naturalism
och värderelativism anser han inte bara som
teoretiska villfarelser, han betraktar dem
också som principiellt oförenliga med en
moralisk inställning.
Liksom vetenskapen i sista hand bygger
på vissa logiska axiom, vilka utan att kunna
bevisas dock anses självklara, så bygger
enligt Grue-Sörensen moralen på vissa »etiska
axiom», vilkas giltighet inte heller är i behov
av någon bevisning. Han förbiser här, att
medan de logiska axiomen äro absolut
oomtvistade, kan detta inte sägas vara fallet med
de olika etiska grundprinciper, ur vilka olika
tänkare sökt härleda en objektiv moral.
På tal om determinismen säger
Grue-Sören-sen, att om den har rätt, så äro vi
determinerade även i vårt teoretiska val mellan
deterministisk och indeterministisk åskådning,
och vad företräde har då den förra? Helt
enkelt att den är sann! Är det verkligen så
orimligt, att vi ibland kunna determineras
att tänka fel, ibland att tänka rätt? På sid.
85 gör f. ö. författaren själv ett medgivande
i denna riktning.
Finns det inte någon objektiv rätt, så blir
enligt Grue-Sörensen konsekvensen därav, att
»om vissa människor av naturen erhållit en
svagare utvecklad altruistisk instinkt men en
så mycket starkare rovdjursnatur, så kan det
icke komma på fråga att klandra dem härför
eller att kalla deras handlingar oriktiga».
Detta må vara sant, men det hindrar väl inte,
att det ligger i vårt självklara intresse att
skydda oss mot dylika asociala individer,
liksom vi skydda oss mot farliga naturkrafter,
t. ex. åskan. Kan moralen härvidlag fungera
som ett ideologiskt skyddsmedel, så fyller den
ju faktiskt ett behov. Att tillgripa onödigt
hårda straff blir däremot meningslöst, när
straffet inte längre avser att vedergälla utan
dels att skydda den allmänna säkerheten,
dels att söka påverka och omforma de
asocialas psyke i för samliv gynnsam riktning.
På sid. 115 går författaren till rätta med
»det egendomliga förhållandet, att nutidens
reformatorer för det mesta — och ganska
självmotsägande för övrigt -—• antagit
relativismen som en av sina dogmer». Vari ligger
motsägelsen? Det är ju inte ett i sig bättre
(eller sämre) samhällstillstånd de eftersträva
utan ett för oss människor bättre — tryggare
och trivsammare — samhälle. En rent
utilis-tisk motivering av moralen — att det socialt
nyttiga i sista hand också innebär det
individuellt fördelaktiga — är emellertid enligt
Grue-Sörensens mening »icke bärkraftig».
Likväl medger han, att »redan det, att ett
samhällsskick finnes i stället för laglöshet, är en
fördel för alla». Motsägelsen ligger här i öppen
dag.
Över huvud taget kan man säga, att
Grue-Sörensen gör allt, som står i hans förmåga,
för att komma relativismen till livs, utan att
dock lyckas. Han har avslöjat en del
motsägelser hos vissa 1800-talsrelativister, det är
allt. Relativismen som sådan har gått oskadd
genom kritikens skärseld.
Auktoritetens problem av Paul Gemer är
en inte ointressant men ur logisk synpunkt
ganska anfäktbar studie. En allmängiltig
moral förutsätter, menar Gemer, en absolut
auktoritet. Nu är det framför allt tvenne
auktori-teter, som hittills framträtt i den
västerländska odlingens historia: å ena sidan
samhället och kulturtraditionen, å andra sidan
den objektiva verkligheten och den logiska
tanken. Den allmängiltiga auktoritet, som
»tiden längtar efter», består enligt Gemer i en
sammansmältning av samhällets och den
objektiva verklighetens auktoriteter. Det är
den slutsats, vartill Gemers undersökning
leder, och den förefaller ganska överraskande,
eftersom det i bokens början sagts, att de
båda auktoriteterna aldrig ha kunnat förenas
med varandra: »Mer än en formell försoning
blir det emellertid icke och kan det icke bli,
ty de båda värdeprinciperna äro fiender av
begynnelsen». Man frågar sig, hur detta
påstående går ihop med bokens slutkläm, och
finner inget annat svar än de ord av Pascal,
vilka Gemer valt som motto för sin
framställning: »Hjärtat har sina skäl, som förståndet
icke känner». Mot dessa ord kan man lämpli-
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
