Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Moralen i stöpsleven. Av Emanuel Lillieroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emanuel Lillier oth
försakelse, vad har då denna försakelse för
mening? »Osjälviskhet» av sådant slag är inte
altruism utan masochism. Den livsbejakande
moralen kan inte i människans naturliga
njutningslystnad se någon fiende. Det är inte den
starka utan den slappa och själlösa
njutningslystnaden den betraktar som en fara. Sitt
måhända vackraste litterära uttryck har den
livsbejakande moralen fått i Levertins dikt
De visa och de fåvitska jungfrurna, som bl. a.
innehåller de underbara raderna:
Se världen är tomhet. En ynkedom
de mänskliga dygderna bliva.
Blott ett har det evigas rikedom,
och det är driften att giva,
att giva sitt blod, sin kyss bch sin själ,
som en gång i Betaniens hyddor
Maria göt över frälsarens häl
sin salva med alla dess kryddor.
Den metafysiska och livsfientliga moralen
är emellertid den officiella. Som Ingjald Nissen
övertygande visat upp i sin bok »Sexualitet
och disciplin», är hela vårt nuvarande
samhälle uppbyggt kring manlighetskulten som
centrum. Det härskande
disciplineringssy-stemet är baserat på människornas
minder-värdighetskomplex. Särskilt sexuallivet har
systematiskt omgärdats av
ångestsuggestioner, ägnade att framkalla en djup livsskräck
och osäkerhetskänsla i människans inre.
Denna osäkerhetskänsla måste kompenseras
genom en ideologi, för vilken de asketiska och
heroiska idealen — tapperhet, kyskhet etc. —
bli de högsta i tillvaron. Medan den normala
människan avskyr striden och i arbetet och
det motsatta könet ser sina centrala
livsintressen, så bli däremot kampattityden,
ledar-kulten och nedvärderingen av kvinnan de
dominerande dragen i den hämmade och
psykopatiska livsstil, som manlighetskulten
alstrar. »Heroismen» består här i att vara
grym både mot sig själv och andra. Klarast
se vi detta i nationalsocialistisk och
fascistisk åskådning, där de rent negativa och
livsfientliga dygderna upphöjts till
metafysiska grundvärden; förkunnelsen av krigets
ära är signifikativ. Det är följaktligen i dessa
sociala neuroser, som den livsbejakande
moralen har sina farligaste fiender just nu. Allt
vad diktatur, terrorism och likriktning heter
är oförenligt med en livsbejakande inställning
till moralproblemet.
Skall den mänskliga moralen stå i
livsviljans eller i dödsdriftens tjänst? Skall den
byggas på frihetskravet eller på
auktoritetstron ? Detta är inte en abstrakt filosofisk
frågeställning utan ett brännande aktuellt
problem. Det lönar sig inte att fråga,
vilkendera moralen som är den »riktiga». Vad det
gäller för oss är att bli medvetna om, vilka
alternativ vi faktiskt ha att välja emellan
och vilketdera vi personligen föredra. Vi
måste kort sagt avgöra oss, träffa vårt val.
Mellan den metafysiskt-människofientliga och
den humanistiskt-livsbejakande moralen.
Ty moralen är inte ett tidlöst ideal ovan
molnen. Den engagerar sig i människornas
strider. Den är ett vapen i den kulturella och
sociala kampen.
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
