Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En norsk bok om Oscar Levertin. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En norsk bok om Oscar Lev er tin
Av A r t u
ITT ERA TUREN om Oscar Levertin
■— man börjar kunna tala om en sådan — har
nyligen riktats med ett norskt inslag. Som
nummer XXV i »Småskrifter fra det
litteraturhistoriske seminar utgitt av Francis Bull»
framträder Jödiske innslag i Oscar Levertins
diktning av Oskar Mendelsohn. Någon
småskrift är den förövrigt knappt med sina 168
sidor; dess detaljrikedom och överflöd på
källhänvisningar och citat ge den ett starkt
tycke av gradualavhandling.
För en gammal vän till Oscar Levertins
personlighet och diktning känns det ju a priori
som en glädje, att intresset för dem alltjämt
är levande i vårt västra grannland. Man har
annars inte så lätt att tänka sig, att de ha
någon omedelbar resonansbotten i norskt
kynne, som så mycket bättre förstått att
uppskatta Fröding. Att avhandlingens
författare är en rasfrände till Levertin, spänner
förväntningarna högt; hittills har veterligen
endast en jude, Leon Fried, behandlat ämnet,
och det helt kort i form av en artikel i
tidskriften Israeliten.
Oskar Mendelsohn har som antytt tagit sin
uppgift grundligt. I det biografiska följer han
nästan genomgående Werner Söderhjelm,
dock har han vinnlagt sig om att komplettera
hans framställning med upplysningar som han
inhämtat av skaldens ännu levande syskon.
Uppgifterna äro också i det hela taget korrekta,
även om man kan sätta ett frågetecken efter
påståendet, att Levertin aldrig förtjänade
tillräckligt mycket att kunna karakteriseras
som »en velhavende mann» och än mer efter
ett par rader om skaldens andra äktenskap:
Gjennem sin frue trådte Levertin i förbindelse med
Stockholms fornemme verden. Han hadde aldri för
vært i beröring med denne krets, og på visse hold
innen kretsen blev dette ekteskap også betraktet
som en mesallianse.
När Mendelsohn söker härleda vissa
namngivna dikter ur särskilda tilldragelser i
skaldens yttre och inre liv visar han i regel mera
prov på finurlig kombinationslust än på
verklig intuition — utan vilken man inte
kommer långt med än så många kronologiska
r Möller
data. Under läsningen av hans undersökning
fylles man mer och mer av den övertygelsen,
att en poet som Levertin endast kan förklaras
och levandegöras av en poet.
Referat och analyser på prosa av en dikts
innehåll äro ju ytterst vanskliga företag; här
få de någon gång en viss prägel av snusförnuft.
Någon kongenialitet mellan diktaren och
utläggaren är inte lätt att upptäcka. Förgäves
lyssnar man efter den vibration i tonfallet,
som röjer att granskaren hänförts eller gripits
i sitt innersta av ett konstverk — inte ens det
skönaste, som »Ithaka», kastar något
återsken på hans tolkning, och när han vill tränga
ned till botten av poemets symbolik blir det
till att
Hans nærmeste venner har sikkert også opfattet
dette dikt som en lengsel efter den greske harmoni
og skjönnhet. Det bevises best ved Heidenstams
karikatur, som forestiller Levertin seilende till Ithaka,
der han blir mottatt av »Hans Alienus»’s forfatter.
Ehuru Mendelsohn — med rätta —
uppehåller sig länge vid Levertins inställning till
dödens mysterium, nämner han inte ens den
intensivaste och säregnaste av alla hans
dödsfantasier, »Varsel» i Nya dikter.
Man har svårt att bli kvitt en misstanke att
Mendelsohn inte riktigt kommit underfund
med dimensionerna hos den diktare, han gripit
sig an med. När han ser sig nödsakad att sätta
Levertins klassiskt enkla och personligt bittra
»På judiska kyrkogården i Prag» högre än
Snoilskys dikt med samma motiv, försäkrar
han strax att det sker »uten å ville sammen
likne Snoilskys rike og mangeartede lyrikk i
almindelighet med Levertins». Vad han har att
anföra om tankeutbytet mellan
Heiden-stam och Levertin kring 1890 är ägnat att
inge den föreställningen, att germanen var
ledaren och rådgivaren, juden den anammande
lärjungen, tacksam för rättelser såväl som
uppmuntran. Visst var Levertin alltid den
anspråkslösare av de två, men det hindrar ju
inte, att han kan ha varit fullt medveten om
överlägsenheten i sin rent intellektuella
utrustning, i psykologisk nyanseringskonst
likaväl som i kunskaper.
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
