Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En norsk bok om Oscar Levertin. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Möller
När Mendelsohn upprepar Söderhjelms ord
om den ordrika reflektionsdikten »Sång före
natten», som en kärleksdityramb »vars make
Levertin icke skrivit», men halkar förbi den
verkligt inspirerade, brusande dityramben
»De visa och de fåvitska jungfrurna», där
lidelsens pulsslag bulta i strofernas rytmer, så
sammanhänger detta med en särskild punkt
på hans program: att rentvå Levertin från
beskyllningen för sensualism! Liksom den
engelska prerafaelitismen, med vars
dunkelglödande Beatricekult han hade så mycket
gemensamt, av blodfattig victoriansk
respec-tability stämplades som »the fleshly school»,
så väckte också Legender och visors diktare
från början anstöt genom den heta
andedräkten i några av sina lyriska bekännelser.
I själva verket var det ju just den starkt
erotiska doften -—■ låt vara blandad med
rökelse och myrra — i Levertins lyrik, som
mer än något annat väckte betänkligheter och
spärrade vägen till Svenska Akademien. När
nu Mendelsohn som en senfödd apologet
kategoriskt förklarar, att Levertins erotik »under
ingen omstendighet er mer sensuelt betonet
enn andre nordiske dikteres», tänker man med
ett småleende på hur en C. D. W. skulle ha
reagerat mot ett sådant påstående.
Försöket är välment men en smula naivt
— för att vederlägga det behöver man bara
påminna om dikter som »Eva», »Damen utan
nåd», »Ack, att vi voro gamla» eller anföra
ett par rader ur »Skrivarens visor»:
Då bödelns finger skall slita det hår,
som mitt finger förgäves drömt att få smeka,
och gisslet skall falla med brännande sår,
där min läpp i feber längtat att leka.
Det har tydligen varit författaren
angeläget att i ett decennium då debatten om
rasegendomligheterna ryckts ned till ett lägre
plan än någon på Levertins tid kunde ha
anat, bibehålla en vetenskaplig kylig
objektivitet. Han önskar inte på något sätt
uppträda som »part i målet». Men när han på
bokens sista sida berör tvivlen på en judes
förmåga att intränga i svensk särart och
svenskt väsen, får hans stämma en
skälvning som sannerligen inte försvagar intrycket
av slutorden:
»Skal en slik opfatning bre sig, så betyr
dette mer enn en enkelt jødes spilte liv
og mer enn en enkelt forskeres forgjeves
verk. Det betyr undergangen for de ideer
om humanisme og humanitet som Levertin
og utallige andre forskere har bygget og
bygger sin videnskap og sitt livssyn på.»
Självdeklarationerna i Kung Salomo och
Morolf tala också ett språk, som inte låter
sig förtolkas. Det starkaste judiska inslaget i
Levertins diktning består väl just i detta
hetare blod, denna sinnliga skönhetstörst,
som skapade visioner av annan glöd och
färgprakt än våra inhemska författares. Men så
tillvida är nog Mendelsohn på rätt spår som
denna erotiska kult snarare var munkens,
»skrivarens» än libertinens; vad som »leves ut»
på verklighetens plan urladdar sig mera sällan
i poesi.
Några av Levertins yppersta dikter ha ju
religiösa motiv; gammaltestamentliga som
»En gammal judisk sång» och »Salomos
vaggvisa», katolska som »Kristi stridsmän», den
underbara »Vårsång från Tyrolen», »En
psalm». Det är bara i sin ordning när
Mendelsohn söker reda ut, vilken som egentligen var
skaldens egen religion, även om resultatet
måste bli tämligen negativt. Levertin var helt
enkelt konfessionslös —• som ett
karakteristiskt drag erinrar jag mig, hur han fann
Hjalmar Söderbergs attacker mot
kristendomen visserligen spirituella, men post
fes-tum . . . Mendelsohn meddelar emellertid en
intressant upplysning, som han har Carl G.
Laurin att tacka för: 1896 yttrade Levertin,
att han möjligen skulle kunna tro på en
personlig Gud, men aldrig på själens odödlighet.
Visar inte detta bättre än någonting annat,
hur djupa rötter han hade i Gamla
Testamentet?
Djupt måste man beklaga, att den
juderoman till vilken här kapitelskelettet meddelas
komplett, i den mån det låtit sig läsas, aldrig
blev skriven. Med vetenskaplig noggrannhet
undersöker Mendelsohn vilka impulser, namn
och detaljer som sannolikt kommit från
mormoderns hem, de litterära påverkningarna,
så väl från stamfränder såsom Heine,
Goldschmidt, Franzos, som från Byron och Musset.
I sin avhandling har han »inarbetat» även
de av Holger Ahlenius’ rön, som falla inom
hans intressesfär men begår också samma
små misstag. Det stämmer sålunda inte, att
Levertin aldrig röjde någon satirisk udd mot
det svenska: när han kallade oss folket som
älskar musik och hatar tankar, var det säkert
ingen komplimang, lika lite som definitionen:
en svensk är en herre i blå kavaj som dricker
punsch på ångbåtar.
Mendelsohn har — kanske även tack vare
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
