Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K o ii s t k r ö 11 i k a
Av Folk
DE OTALIGA försöken att klara ut
vad som kan vara det bärande i en sådan
konstriktning som surrealismen framstå gärna
både exekutörer och uttolkare i en magisk
belysning, där filosofiska idéer, psykologiska
hugskott, visioner, drömfragment, myter,
romantiska skräcksagor och idylliska
barn-kammarminnen korsa varandras banor i alla
riktningar; det påminner om mångskiftande
fiskars trafikvimmel i ett
djupvattensakvari-um.
När man dyker in (ned) i en sådan
retrospektiv utställning som Halmstadgruppens i
Liljevalchs, bör man alltså ha rätt och i viss
mån skyldighet att som betraktare tillämpa
en liknande metod som konstnärerna själva,
då de haka fast ett motiv vid associationernas
löpande band. Helt enkelt flyta med på vaga
tankars ström, vräka sig viljelös vid randen
av ett kosmiskt vatten, vagga på dyningar
av halvmedvetna impulser, vara närvarande
i något »levande förflutet», t. ex. i »min
Morbrors glada ungdom», eller helt enkelt
halka över den vanliga tiden i medvetandet
om att »morgondagen är en nyck av det
förflutna» (så heter en oljemålning av Stellan
Mörner 1937).
Surrealismens alla uttolkare i Europa och
Amerika betona med förkärlek de »mytiska»
anorna och de uråldriga premisserna i
filosofiens historia, och en del apologeter draga
också gärna in i mogningsprocessen — till de
mera besinningsfullas fasa •— »sådana rika
fält som spiritism, astrologi, magi, alkemi
och andra ockulta vetenskaper». När rörelsen
presenterades i The Museum of Modern Art
i New York apostroferades den på följande
sätt: »Det bör i alla händelser slås fast, att
surrealismen som rörelse är en allvarlig sak
och att den för mången är mer än en
konströrelse: den är en filosofi, en livsform — a
way of life — som kommer de mest lysande
målare och poeter i vår tid att ge ut sig själva
med förtärande offervilja.»
En svensk expert på rörelsen, konstnären
Otto G. Carlsund har också i en briljant
uppsats »Surrealist, ob!» i den till Konstens vecka
utgivna »Konstvännen» räknat upp åtskilliga
H olm ér
förbindelselänkar. . . »man skulle få lov att
tala om politiska doktriner och Lenin, om
psykoanalys och Freud, om relativitet och
Einstein, om urbanism och Corbusier, och
sist men inte minst om teologi och Tomas av
Aquino, om litteratur och Mallarmé,
Rimbaud, Sade, Lautréamont, Paul Valéry. . . .
Det skulle vara att tappa bort sig i samtidens
och det förgångnas tusen labyrinter, ty
surrealismen har sugit must ur allt detta och
mycket mer.»
Krönikören är alltså inne på rätt väg, då
han -— följande surrealisternas egen metod
att gripa tag i flyende associationer — vill
gå tillbaka ända till tänkandets
gryningstimma, till »den dunkle från Efesos», filosofen
Heraklit, som först formulerade den
suggestiva satsen: »Allt flyter.» Skulle inte en
surrealist gärna vilja skriva under en sådan
kosmisk fantasi i två enkla ord ? Allt är
underkastat växling och förgängelse, allting
förändras oupphörligt...» i samma vågor stiga
vi och stiga icke: det är vi och det är icke
vi. . . det är alltid ett och samma som bor
i oss: levande och dött och det vakna och det
sovande och gammalt och ungt.» Ett
konstverk av den tyske surrealisten Max Ernst
från 1919 hette »Här flyter allting», och det
skulle vara lätt att endast i
Halmstadkonstnärernas katalogförteckning hitta
verbalmagi av samma dunkla ordmålningstyp:
»Den remnande natten», »Kosmisk moder»,
»Fluidiskt landskap», »Eko från skilda
horisonter», »Växlande moment», »Något har
skett», »Klippans födelse», »Groende jord»,
»Blomrabattens afton» etc. Sådana
tavel-namn erinra ju starkt om vissa boktitlar,
som formulerats av de
»associativt-musika-liska» författarna till »Resor utan mål»,
»Nomad», »Midsommardalen» för att nu inte
nämna en hel rad sådana som »Atlantvind»,
»Floderna flyter mot havet», »Nattens broar»,
de tre sistnämnda skrivna av Artur
Lundkvist, som i sin senaste bok »Ikarus’ flykt»
behandlat surrealismens problem under rubriken
»Det okändas erövring».
Förbi tågar en framvällande karavan av
fantaster, först i ledet läkaren och psykoana-
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
