Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke FL o l m é r
lvtikern under krigsåren André Breton, han
som blev »sitt omedvetnas stenograf» och
som till slut fann ett andligt plan »där livet
och döden, det verkliga och det imaginära,
det förflutna och det kommande, det
gripbara och det ogripbara, det höga och det
låga icke står som motsatser». Hans första
försök gick ut på att skapa ett djärvt poetiskt
bildspråk med hjälp av ett slags »automatisk
diktning», d. v. s. »ren psykisk automatism,
med vars hjälp man söker i tal, i skrift eller
på annat sätt återge tankens verkliga
funktion. Det innebär tankens diktamen under
frånvaro av all förnuftskontroll och alla
medvetna estetiska och moraliska avsikter» —
så lät det i Bretons första surrealistiska
manifest 1924. Därmed angavs en systematik för
utestängande av förnuftet vid konstnärligt
arbete, vilket istället tänktes som ett
ohämmat flöde av associationer, bitvis blänkande
i ren lyrik.
Breton som den nya romantikens
banér-förare — och med honom en hel rad poeter
och konstnärer av metafysisk läggning —
strävade efter en lösning av den smärtsamma
konflikten mellan handling och dröm,
verklighet och önskningar, de trodde på en
kombination av dessa till synes oförenliga
motsatser, ett slags »nationernas förbund» av en
mångfald livsformer, aktivism och vegetativt
drömmeri i en förening, ett slags
»öververklighet» (det »surreella»), som skulle förena
motsatserna och befria mänskligheten från
otaliga hämningar. Metafysik och
frälsningslära i ett svep! Idealtillståndet hägrar i ett
romantiskt fjärran: mänskligheten en
barnskara, som i frihet, oskuld och meningslös
skönhet leker med stenar vid stranden.
»Drömmen om badstranden» satte Ivar
Harrie en gång som rubrik över en anmälan
av ett psykoanalytiskt arbete — en symbol
för den öppna, hämningsfria, avspända
livsstilen, avkopplingen från ångesten och
träl-arbetet. Förvånande många konstverk i
Halmstadgruppens utställning präglas av den
halländska kustens bad- och
semestermöjligheter. »Vilstol och badlakan», »Badet vid
sjöboden», »Madonna på stranden», »Syn i
badrummet», »Strödda former vid havet». . .
»Drömmar och syner vid havet» är en serie
på icke mindre än åtta varianter av temat,
sedda och drömda av Erik Olson, för övrigt
märkliga i sin ljusdallrande, mystiska
för-sjunkenhet i avspänningens paradis. Brodern
Axel Olson blandar drömmen om badstranden
med ett hälsosamt levernes asketiska ideal i
målningen »Frisksportarens morgon», där
kniv och gaffel stiga upp som ruskprickar ur
havet, och där potatisen blir fyrbent med
tändstickors hjälp, medan kålhuvudet seglar
med kaninens uppsyn i rymden ovanför
vackert röda lökar. Konstverket är rätt
fängslande enbart som lek med »strödda
former» — kan det sedan hjälpa någon
kruska-ätare att hålla kursen eller befria någon
puritan från animala anfäktelser genom
objektivering av förträngda komplex, så
mycket bättre! Axel Olson har också målat
äkta och starkt upplevda visioner kring temat
jordbruket och plogen: »Mödornas land».
Sagoberättaren Stellan Mörner, en av
gruppens mera lyriska förkunnare, ställer sig
helst i barndomsminnenas milda duggregn;
formlekar av typen »Dominoskogen i
liljekonvaljelandet» eller »En tulpansaga
synliggjord i min ateljé» vittna härom. Gärna
dröjer han också vid släkttraditionen och
målar naivt raljanta scener »Min dotter och
kulturhistorien», där Örebro slott antagit
födelsedagstårtans imponerande glans för
barnets ögon. Som kolorist kan han vara
mycket suggestiv och som tecknare är han
helt till sin fördel i illustrationer till Agnes
von Krusenstjernas »Nunnornas hus».
Strävare, mera manlig, är Esaias Thorén;
han synes vara den som kommer de verkliga
surrealisterna av franskt, italienskt, spanskt
ursprung närmast, t. ex. en sådan som den
paradoxalt tillspetsade Salvador Dali, som
låter mänskliga konflikter utspelas mot
fonder av öde öknar, klippor och
»paranoiskt-kritiska städer»; han ger ytterst förtätade
symboler, som nära nog eftersträva
deliriumfantasiernas eller vanvettets skakande syner.
Thorén ser öde land, katedralklippor och
»Strandens altare» med ett för sådana
utblickar uppövat inre öga. Modern
brutalitet, disharmoni och ångest förklaras i
vissa av hans bilder, utlösningen i dylika
skräckbilder syftar mot ett slags befrielse
från de hämningar, för vilka de tjäna som
symboler.
Någon gång ansluta sig Halmstadmålarna
-— icke minst Thorén — till sina
internationella föregångare och läromästare med en
rätt tydlig parallellism. Det gäller också Erik
Olson, som kallar en tavla från 1937 »Eko
från skilda horisonter» — jämför Bretons
uttalande om sig själv och sin grupp: »vi nöjer
oss med att vara det stumma tillhållet för
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
