Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
många ekon, anspråkslösa
registreringsapparater ...)).
Icke alla surrealister uttala sig så
sympatiskt återhållsamt, i varje fall icke Salvador
Dali, som (enligt Artur Lundkvists utsago)
har förklarat sig tillhöra »kaviaren» inom
samtida intelligens. Men inom
Halmstadgruppens flärdfria kollektiv finns ingenting
av överdåd och arrogans. De underordna sig
sina problem och äro helt upptagna med att
så klart som möjligt — även
hantverksmässigt sett — söka uttrycka sina intentioner.
Deras mångåriga utvecklingskurva har
karaktären av en logisk kedja, fri från krumbukter
och utvikningar. Gösta Adrian-Nilsson, deras
förste läromästare, har från början givit dem
med på färden något väsentligt från sitt
eget strama och kallhamrade formförråd, i
varje fall en säker formdisciplin, som de trots
alla bizarra utflykter i den parisiska
efter-krigsmiljön lyckats bevara. För övrigt
uppsökte de till en början — efter Gösta
Adrian-Nilssons eget föredöme — de kubistiska
lärofäderna i Berlin och Paris. Och än i dag gå
de endast motvilligt med på att räknas som
surrealister.
De ha sökt en organisk stil helt enkelt och
funnit den passa sina syften. De ha hushållat
väl med sina uttrycksmedel och utbildat sig
till goda organisatörer — de veta vad
komposition, balans, precision vill säga. Den
»automatiska» diktens ordflöde rinner kanske
fram lättare än bildkonstens målade,
tecknade eller skulpterade detaljformer; ett
montage av irrationella fantasiprodukter i färg
och form kräver stor kunnighet i det rent
hantverksmässiga och en skarp
observationsförmåga i realistisk mening — till och med
den annars i modern konst förkättrade
illusionen kan i hög grad tjäna surrealisternas
syften, ty de vilja just förena det verkliga
och det overkliga.
En sådan förening av objektivitet och
fantastik har tidigare berörts i denna tidskrifts
serie av konstkrönikor, då på tal om Sven
Jonson, den kanske mest romantiske av alla
i Halmstadgruppen men samtidigt den i
formen klaraste. Det var nära nog en
upplevelse att återse dennes konstverk i klar
belysning i Liljevalchs konsthall, deras
sublima ton av andakt, deras stränga
uppbyggnad imponerade mera här. Jonsons stil
tenderar mot isig kyla och lufttom stillhet, men
mot en sådan klangbotten kan han ofta
utvinna sällsamt dekorativa effekter. Faran
lurar dock i en viss monoman upprepning av
några vällärda formella grepp, t. ex. de
många portalkulisserna, som ynglat av sig
allt för mycket i hans tavlor.
Det kan icke förnekas, att surrealismen
börjar få ett starkt grepp om den svenska
publiken. Gösta Adrian-Nilsson pekade 1932
i en artikel på Halmstadgruppens sociala
ambition och behov att ingripa i
verklighetens och samhällets estetik. Sedan dess ha
gruppens medlemmar på mångfaldigt sätt
utnyttjats i sådana uppgifter, bl. a. i
Halmstads nya rådhus. Och den surrealistiska
riktningen har i hög grad befruktat landets
reklam- och bokkonst, likaså den moderna
skyltningstekniken, som just har behov av
realism och fantasi i hypnotiserande
blandning, lockelsernas speciella konstart.
Bildmaterialet från Sverige till Expo i New York
är icke så litet surrealistiskt, ty den tänjbara
fotografiska bilden, här för övrigt flerstädes
kombinerad med målning i samma
komposition, är användbar i högsta grad, då en
blandad bildräcka i fotomontage skall
spännas mellan den realistiska och den
fantasifulla polen. Mot amerikahimlen skall också
en gränslöst förstorad Dalahäst resa sina
leksaksmonumentala former (eller blir det
Engelbrekt?), den Svenska Modern skall tona fram
i blont majestät mot en abstrakt fond ■— allt
detta är härtappad svensk surrealism: »Sweden
speaks».
Men — ännu ett försök att associativt
gripa surrealismens idé efter dess egen metod
frammanar en ny bild, som länge legat gömd
i något undermedvetet fack: bilden från någon
allers-familjejournal av en mager fanatiker
framför ett monstrum till »perpetuum
mobile» av cykeldelar, hävstänger, kedjor,
remmar, symaskinshjul, ett tekniskt
mästerstycke, som gått i baklås. »Sjutton års arbete
förgäves» löd visst texten inunder —• måste
icke surrealisterna, om de i längden positivt
vilja tjäna konsten, gallra undan en del
onödig bråte, några monomana brottstycken
i själen?
En konstnär som Hilding Linnqvist
lägger beslag på fantastiska motiv utan
direkt anknytning till surrealismens program.
Han är orealist på ett annat sätt. i novellen
»Palatset» av C. J. L. Almquist finner den
vittbereste berättaren Richard Furumo en
fantasieggande omgång klädespersedlar vid
en bassängkant i ett sällsamt palats. . . »för
att betrakta dess snitt och däraf, om möjligt,
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
