Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Den engelska arkitekturens förfall. Av Eric S. de Maré. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eric S. de M a r é
vet att det väsentliga i de stora gotiska
byggnadsverken, till exempel, låg inte i
deras yttre utstyrsel av bröstvärn, krabbor
och genomstungna hjärtan utan i deras
dynamiska och ärliga strukturala uttryck,
deras storslagna och högst vetenskapliga
in-geniörskonst i sten, som empiriskt uppnåtts
efter många seklers experimenterande.
Med reformationen förlorade kyrkan sin
enande makt i England, och den
individualism och det tvivel som gjorde sig kännbara
under slutet av den gamla trons tidsålder
funno sina uttrycksmedel. Tidens
intellektuella och andliga splittring speglas i den
jakobitiska stilen. En intressant parallell
kan dragas mellan denna otillfredsställda
och oroliga period omedelbart efter
reformationen och vår egen tid, ty de båda
skedena visa samma kaos och osäkerhet i
andlig inställning och samhällsorganisation.
Allteftersom upplysningen kom att
beundras mera och fruktas mindre, och önskan
att bli fri från vidskepelse växte sig
starkare, kom förnuftet till sin rätt. Med
upplysningens daggryning utvecklades
klassmedvetandets system och stabiliserade sig
med monarkin efter den våldsamma sociala
kampen mellan kavaljerer och
rundhuvuden. Sålunda framväxte arkitekturen under
förnuftets och klassmedvetandets tidsålder
i verk av Inigo Jones, Wren, Gibbs, Kent
och Chambers. Under Henrik VIII hade
den sociala makten, och arkitekturen med
den, glidit ur kyrkans händer till de högre
klassernas. Därför utlöstes skaparkraften
mest i privata bostadsbyggen, och de
kyrkor som uppfördes fingo antingen en
anstrykning av sådana eller en strängt
protestantisk karaktär. Englands ansikte
förändrades, från avsides liggande och illa
sammanhållna grupper av storslagna gotiska
byggnader och mörka gotiska småhus till
ett parkliknande landskap med ståtliga
slott, förbundna med bättre vägar. De
torftiga småhusen stannade kvar, ty om än
den sociala makten förskjutits förblev dock
det sociala systemet i stort sett
detsamma.
Under Regency-perioden började de högre
klasserna göra några medgivanden åt den
växande industrialismen, och arkitekterna
inskränkte sig inte längre till att bygga slott,
kyrkor och sjukhus utan blevo intresserade
av stadsplanering och byggde gator,
terrasser, squarer, centrala torg och butiker.
Den klassiska engelska arkitekturen
förenklades under det tidiga 1800-talet,
liksom sengotiken gjorde, och gick alltså
motsatt väg mot respektive stilar på
kontinenten, den degenerade gotiska
flamboyantstilen och rokokon. Det skapades en stil som
var ädlare än någon annan europeisk
arkitektur från denna tid och varav typiska
exempel äro torgen och de långa
halvmån-formigt byggda kvarteren, crescents, i Bath,
Nashs stadsplaner och Soanes verk.
Stramheten i engelsk arkitektur vid denna period
var utan tvivel i stor utsträckning ett
resultat av Cromwells parlamentsreformer och
av metodistväckelsen vilka tenderade att
stäcka aristokratien. Englands
förnufts-mässiga protestantism under 1700-talet var
i vidsträckt mån grundläggande för
enkelheten i landets arkitektur. »Att vara
naturlig och okonstlad är den goda smakens första
regel», skrev Edmund Aikin, som 1810 var
en obemärkt landsortsarkitekt. Aikin var
typisk för sin period och var en av de många
som tjusades av den grekiska stilens
pånyttfödelse.
Regency-arkitekturen kan sägas vara den
kultiverade, bebyggelsens svanesång i
England. Dess avslutning markeras tydligt av
en särskild händelse, den stora
reformbil-lens antagande 1832. Denna har beskrivits
av en bland dess upphovsmän såsom en
lag för frigörelse av »hundratusentals
aktningsvärda människor, den talrikaste och
den (som kollektiv) vida rikaste klassen i
samhället» — nämligen affärsmännen, the
shopkeepers. Efter reformbillen var det
medelklassen, representanterna för industria-
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
