Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Kraus. Av Charlotte Classen. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Charlotte C I a s s e n
kommt es an.») Alla andens äventyr föras ut
i språkets sfär — vare sig det nu gäller
rättskipningens skamfläckar, eller livets
mekanisering och kommersialisering, den
psykoanalytiska skolans kaprioler eller den äkta
scenkonstens undergång (sådan den senare
fullbordades med Reinhardts revy- och
tapetse-rarupptåg). Kraus angrep sin tidsålders
dårskap och gemenhet alltid blott i ordet. Ty
ordet vänder sig mot den som missbrukar det,
avslöjar den onda eller falskt resonerande
människan, det hämnar sig för de
mångahanda oförrätter det får lida i dessa
»sprach-zerfallnen Zeiten» genom att göra uppror
mot dem som tala det. »På deras ord skolen
I känna dem!» Europas barbarisering gav sig
först tillkänna i dess språkförvildning, ty
språket — här menas det tyska — »har det
övertaget över dem som tala det att det inte
låter behärska sig».1 Ordet lyder inte den
som vill ljuga, det tvingar honom att ta sin
tillflykt till frasen, till vad engelsmännen
kalla cant. Men skalden helighåller och vårdar
i ordet anden som det förkroppsligar: »Ihm ist
es Ware nicht, ihm ist es Waffe, die Waffe
nicht allein, vielmehr der Wert, nicht das
womit, nein, das wofiir er kämpft.» Yanärat
och förnedrat till handelsvara blir det av
pressen och ett av denna avhängigt
litteratur-och teatergeschäft. Det lyckades Kraus en
gång för alla att förstöra den falska nimbus
som omgav tidningens tryckta ord, att
avslöja det i dess hela trivialitet och
förljugenhet. Den som ännu inte helt och hållet vant
sig av med att höra och se fick öron och ögon
öppnade genom tillropet: »Werde misstrauiscb;
und einer von Druckerschwärze schon fast
zerfressenen Kultur winkt die Errettung. . .
Nimm das gedruckte Wort nicht ehrfiirchtig
flir bare Miinze! Denn deine Heiligen haben
zuvor fur das gedruckte Wort bare Miinze
genommen.»
Den ödesdigra roll som den borgerligt
intellektuella judendomen sedan tryckfrihetens
införande spelade inom det europeiska
kulturlivet fastslog Kraus eftertryckligt, och han
skydde inte den på detta område så
näraliggande faran att bli missförstådd. Då han
själv stammade från judendomen, måste hans
objektivitet, som lade samma absoluta mått
på alla ting, här skattas särskilt högt. Men
med yttersta skärpa tog han avstånd från det
slags mindervärdiga antisemitism, som ville
indela människorna, i stället för i dåliga och
goda eller i dumma och kloka, i »ariska» och
»icke-ariska». Hans hat mot den judiska
pressen överträffas, såsom han oförtäckt
bekänner, endast av hans hat mot den antisemitiska
pressen. Han vet sig själv vara fri från de nu
för tiden såsom »judiska» gällande egenskaper,
vilka han ser »efter en djävulsk rättvisas
rådslut likformigt fördelade på alla västerlandets
folk»: maktbegär och vinningslystnad;
judendomens utveckling har han blott varit med
om »så långt som till Exodus, men icke till
dansen kring den gyllene kalven». (Att Kraus’
argument särskilt mot journalistiken delvis
ordagrant övertagits av nationalsocialismens
propaganda i själva det land där hans böcker
gälla som »icke önskvärda», detta faktum är
blott en av de talrika paradoxer som äro
förknippade med hans livsverk.)
Två stora och principiellt viktiga essayer,
vilka utkommo 19x1 och 1912, innehålla
huvudtankarna i Kraus’ språkåskådning, och
i dessa är samtidigt hans världsåskådning
nedlagd. I Heine und die Folgen återföres den
tyska litteratursmakens förflackning,
»följe-tongismen», på Heines alltjämt verksamma
inflytande, och den måttlösa överskattningen
av hans lyrik bevisas ovederläggligt med flera
exempel; som »äkta» i betydelsen av det
verkligen upplevda skattas endast delar av
Romanzero och dikterna om döden. I
epigrammet Lyrik der Deutschen heter det:
Wer kann, ist ihr Mann, und nicht einer, der muss,
sie irrten vom Wesen zum Scheine:
ihr lyrischer Fall war nicht Claudius,
aber Heine.
(Även här finns det ingen gemenskap med
filisterns »trånghuvade Heinehat», som
visserligen korsar sig inför juden Heine, men
hänfört sjunger »Loreley» i kör.) Heine är
för honom en »språkets gåpåare, som aldrig
slog ned ögonen inför det: en talang, därför
att han icke var någon karaktär». Problemet
spelar även in i den andra uppsatsen, Nestroy
und die Nachwelt, där den store wienske
komediförfattaren erkännes som den mest
betydande österrikiske dramaturgen, som en
diktare vilken icke skapar »med» utan »ur»
språket och vars demoniska lek med orden
ofta når upp till Shakespeares.
Då det härovan visades hur Kraus mätte
tingen i tiden med språkets mått -— »die Welt
ist durch das Sieb des Worts gesiebt» —, så
är språket för honom »der zarte Massstab
Grundriss der Dinge», »die Mutter, nicht
1 Dis Sprache. Wien 1937. Verlag Die Fackel. und
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
