Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Kraus. Av Charlotte Classen. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Kraus
die Magd des Gedankens», och det är icke
diktarens sak att »behärska» det, då han ,
dock har att vara »en ordets tjänare». (Här
finner man intressanta paralleller till Esaias
Tegnérs »Språkets makt över tanken», där
språket ju uppfattas som en levande organism
med egendomliga krafter, om också filologen
drar sina slutsatser på annat sätt.) Varje
sann diktare måste ha förnummit denna
hemlighetsfulla makt -— men Kraus var den
förste som tydligt insåg den och upphöjde
denna insikt till härskande form- och
livsprincip. »Der Gedanke ist in der Welt, aber
man hat ihn nicht. Er ist durch das Prisma
stofflichen Erlebens in Sprachelemente
zer-streut: der Kunstler schliesst sie zum
Ge-danken.» Och: »Im Wortspiel sind enthalten
Gedanken die mich finden...» Här är Kraus,
den kvicka antitesens mästare, i sitt rätta
element. Hans oförlikneliga vis comica får sin
näring ur språkets källa utan att ordleken
någonsin blir till självändamål. Alltid tjänar
den till att blixtlikt belysa en kontrast, en
situation. Ty det är sällsamt: språket åt
vilket diktaren i tillförsikt och kärlek
anförtror sig lönar honom tusenfalt, det blir hans
hjälpare och bundsförvant. »Ich kann aufs
Wort in allen Lagen zählen, es fiihrt zum
Wesen fort mich aus dem Schein...» Också
rimmet är för honom ordlek i dylik djupare
betydelse, men inte »Ornament der Leere»
aldrig har ett vackrare exempel på ett »äkta»
rim blivit diktat än i versen:1
Er ist das Ufer. Wo sie landen,
sind zwei Gedanken einverstanden.
Otaliga sådana omedelbart ur språket
hämtade tankar äro att finna i Kraus’ verk,
vilka just därför till övervägande del äro
oöversättliga. Dock fattades det redan
under hans livstid inte försök att överflytta
hans diktning till andra språk. Så utkom för
några år sedan i Amerika ett band valda
dikter i översättning av Albert Bloch, Kansas.
Det stora antikrigsdramat Die letzten Tage
der Menschheit har översatts till tjeckiska,
och såväl i franska som i italienska tidskrifter
ha översättningar av aforismer varit införda.
(Ett svenskt urval i ett band är under
förberedelse och utkommer antagligen redan
detta år.)
Redan före kriget blev Die Facket för en
visserligen siffermässigt inte stor (men har
inte den äkta konsten i alla tider blott varit
1 Der Reim, Worte in Versen II.
ett ting för en fåtalig andlig elit?) dock så
mycket tacksammare och mottagligare skara
till en upplevelse, till en verklig skola för
karaktären och det tyska språket. Kraus’
föreläsningar — då ännu övervägande ur egna
skrifter ■— göra hans verk även i Tyska
riket och i Schweiz tillgängliga för dem som
av yttre orsaker dittills inte funnit vägen till
honom. Ty Wienpressen, som inte äger andra
vapen mot den oangriplige, söker, bortsett
från sällsynta undantag, hämna sig på
dödsfienden genom dödstystnad, hans existens
undanhålles helt enkelt för läsarna. Att den
inte kan hindra hans växande berömmelse,
ja att den genom sin tystnad, varmed han
emellanåt konfronterar röster från utlandet,
blott ger honom ett nytt argument emot sig,
nämligen beviset på att den är överflödig,
gör inte dess vrede mindre. Det är emellertid
betecknande att ur denna härskara av
motståndare — »von solchen, die einander
Tod-feind sind, doch gegen mich vereinigt, Alle,
Alle» — det inte framträtt en enda som är
värd att tagas på allvar. Det som sålunda i
tidens lopp vågade sig fram till »angrepp» var
så jämmerligt att det snarare väckte
medlidande. Det var inte gott att inlåta sig med
Kraus, som inte bara var en mästare i polemik
utan också en mästare i att citera. Ofta
behövde han blott ordagrant avtrycka ett
sådant angrepp för att göra dess upphovsman
omöjlig och döda honom genom löjet. Det
såg verkligen ofta ut som om Kraus genom
sin blotta existens bragte vissa problematiska
naturer fullständigt ur jämvikten. Han
utövade en rent av ödesdiger dragningskraft på
hysteriker vilka, i hat eller kärlek eller
vacklande mellan båda, ville bli
uppmärksammade av honom. »Als ich in der Nacht mein
Werk geschrieben, — sind an meinem Licht —
viele Miicken hängen blieben —».
Världskrigets utbrott bragte den första
fruktansvärda bekräftelsen på allt det som
Kraus hade förstått »ur obetydliga symptom»
och sett komma. Redan 1908 hade han ju
skrivit: »Es ist meine Religion, zu glauben,
dass Manometer auf 99 steht. An allen Enden
dringen die Gase aus der Welthirnjauche,
kein Atemholen bleibt der Kultur und am
Ende liegt eine tote Menschheit neberi ihren
Werken, die zu erfinden ihr so viel Geist
ge-kostet hat, dass ihr keiner mehr iibrig blieb,
sie zu niitzen.» Nu växte för honom
verkligheten in i satiren och ut över den; han
behövde bara framställa den sådan den var„
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
