Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Karl Kraus. Av Charlotte Classen. Övers. från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Charlotte C I a s s e n
och det föreföll honom själv som den grällaste
fantasi. Då i ett krigsnummer av Die Fackel
påven Benedikts gripande fredsbön avtryckes
bredvid en bloddrypande ledare av
redaktören för Neue Freie Presse, som också hette
Benedikt, eller då i en spefull artikel, som
bär titeln Ein Kantianer und Kant, ett
krigstal av Wilhelm II, vari han för sin
erövringsvillfarelse åberopar sig på det kategoriska
imperativet, ställdes vid sidan av Kants
skrift Zum ewigen Frieden, så är därigenom
»die grosse Zeit» fixerad i sina yttersta och
mest tragiska motsättningar. Tidskriftens
krigsnummer uppvisa många vita ställen, men
det förblir dock förvånande hur mycket som
inte konfiskerades, och att den trots sin
radikalt krigsfientliga och aldrig kompromissande
hållning överhuvud kunde komma ut. (Det
var sannolikt mycket som censuren inte
begrep.) För hur många tidskriften i dessa svåra
år betydde tröst och stöd, för hur många den
blev den enda andliga och mänskliga
tillflykten, det har betygats genom gripande brev som
oavlåtligt kommo till Kraus från fronten,
från officerare och soldater — budskap om
tacksamhet och erkänsla, men också om
avsky för det spel som drevs i hemlandet och
framför allt i en press som nu dag efter dag
bevisade hur föga orätt Kraus hade gjort den,
då han kallat den roten till och sinnebilden för
all tidens skam. I ett eklatant fall -— en tysk
tidning hade berättat om de bomber över
Niirnberg, som aldrig hade nedkastats, för
att bereda stämningen för krigsförklaringen
mot Frankrike — kunde han visa hur
»tidningspapper hade tjänat som tändmaterial
då världsbranden tändes», visa att det utan
det av tidningarna bedrivna förarbetet aldrig
skulle kommit till en katastrof och att också
alla »internationalers», kristliga såväl som
socialistiska, eländiga svek var att skriva på
deras skuldkonto.
Den ohyggliga boken Die letzten Tage der
Mensckheit anses av många vara Kraus’ mest
betydande verk. Tragedien, »tänkt för en
Marsteater» och »efter jordiskt tidsmått
omfattande ungefär tio kvällar», är en
»skuldbekännelse av en man som icke blev
vansinnig vid tanken att han med frisk hjärna
överlevde vittnesmålen om dessa
tidshändelser». Det millionfaldiga elände på vilket ett
ur alla kryphål framkrälande parasitsläkte
göder sig, vanvettet hos en ur sina fogar
rubbad tid, »som ljög ännu när den dödade»,
alla röster från dessa fyra år äro i dramat,
som försmår varje enhet utom tankens,
sammanfattade till en medlidandets och
anklagelsens symfoni. I epilogen, Die letzte
Nacht, växer den till en skräckinjagande
vision av apokalyptisk förintelse. Icke en
enskild makts nederlag, utan hela den från
sitt gudomliga ursprung affälliga
mänsklighetens undergång skrives här som ett
flammande mene tekel på väggen. Till slut svävar
Guds stämma över den fullbordade
förintelsen: Ich habe es nicht gewollt!
När så 1918 den stora
»andhämtningspausen» inträdde, då föreföll det en
smärtsamt kort stund som om på resterna av
det sönderslagna Österrike och i det från
sina hohenzollrar befriade Tyskland en renare
och rättvisare tingens ordning vore möjlig,
som om just nederlaget med alla sina bittra
följder skulle kunna väcka de båda folkens
ädlare krafter till nytt liv. Det osaliga
fredsfördraget — osaligt intill den dag som är,
eftersom det först möjliggjort vad som i dag
håller hela Europa i fruktan och skräck -—
krossade snart största delen av dessa
förhoppningar, och återstoden måste vika för insikten:
»Die Kugel wird der Menschheit bei einem
Ohr hinein und beim andern hinausgegangen
sein.» »Fördömd att bli dum av skadan» hade
denna mänsklighet »ingenting lärt och glömt
allt». Väl fanns det ljuspunkter, som till
exempel då utlandet, särskilt de nordiska staterna
men också de forna »fienderna», tog sig an de
hungrande barnen. Karl Kraus erkände med
glädje denna ädla hjälpberedskap och
befordrade den med alla krafter; han höll också
under efterkrigsåren ingen föreläsning varav
han inte skänkte största delen av intäkten
åt krigets offer, framför allt de hjälplösaste
bland dem, barnen. Kontrasten, att
samtidigt ett från ena dagen till den andra till
rikedom kommet jobbarsläkte levde i sus
och dus, förnam han i hela dess skärpa och
gav den satirisk gestalt. Ty nu visade det sig,
att inte blott allt förblivit vid det gamla,
utan att det blivit värre än förut, så att han
greps av »hemlängtan till det forna onda»,
under vars egid skamlösheterna i en
utpres-sartidning, grundad av en journalist från
Budapest vid namn Bekessy, inte så
obehindrat hade kunnat breda ut sig.1
1 En tidning av samnia slag som »Fäderneslandet»,
vilken också av Kraus framdrogs till jämförelse. Hans
kamp mot Bekessy, vilken han var ensam om att föra,
hade faktiskt till resultat att mannen måste lämna
Wien.
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
