- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
366

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Glimsted t

Per Lindberg instruer ar.

av altfioler beslöjat beledsagade rösten
åtminstone här och var också klinga verkligt
tenoralt; mellansatsen i dur överraskar med
en kromatik som efter så mycken föregående
klanglig asketism verkar rent av
öronsme-kande. Operans musikaliska höjdpunkt är
emellertid det redan i originalet versifierade
och till musik tänkta aktslutet, en sång till
»nattens tysta stillhet» och betitlad »Själarnas
rike». Den intoneras av en vokaliserande tenor
bakom scenen, ackompanjerad av
silver-glänsande, länge på samma ton vilande
violinflageoletter och brutna ackord i harpa och
celesta; poemet sjunges av Silvia, vilkens
stämma slingrar sig kring den osynlige
tenorens; först i sista strofen förenar Leandro sin
röst med Silvias; i sluttakterna, när de tystnat
och »gå mycket sakta med armarna om
varandra», sällar sig en damkörs pianissimo till
den fjärrtonande tenoren och den nynnande
orkesterns höga klanger. Med sin långspunna
melodi är denna eteriska nocturne också
predestinerad att spelas under pjäsens epilog:
anknytande till bilden om människorna som
dockor, satta i rörelse av grova trådar och
snören, talas där till sist om hur mitt ibland
dem understundom går »en fin osynlig tråd
från himlen ned till hjärtat».

I tredje akten bjudes åter på rätt mycket
ansträngt buffoneri, som ej skall närmare
specificeras. Där uppmärksammas ännu ett
till den romantiska sfären hörande motiv, det
varmed orkestern i nästan Puccini-passionerat

fiss-moll uttrycker de båda älskandes känslor
när de efter en del av Crispin arrangerade
förvecklingar träffas igen. Av oneklig komik
är Pantalones spetsfundiga, i falsett
överslående tonfall när han i domstolsscenen med
sitt upprepade »Ponera att —■» plötsligt finner
med sin fördel förenligt att plädera för
Leand-ros giftermål. Som en av ljuspunkterna
återkommer i samma veva den före prologen
spelade inledningen, nu förklarad av
situationen: i spänning hålla alla dramats personer
andan under den första i oktaver uthållna
tonen och de därifrån i överstämmor nedåt
och i understämmor uppåt gående,
konvergerande skalgångarna i hemlighetsfullt
pianissimo; vid dessas upprepning på andra
tonsteg går Polichinela fram på scenen; det i
åttondelar vaggande grazioso-motivet
ackompanjerar den gamle skurkens honungslent
överraskande försäkran om sitt misskända
hjärta; den härtill omedelbart anslutna bryska
triolfigur som fullständigar motivkomplexet
har till sångtext de övriga, ännu klentrogna
medspelarnas utrop: »Fan ska bli lös! Gift
bort er tös!»

»Vi — ha — den mannen — ej — rätt
bedömt», sjunger sedan en stor ensemble med
parodiska pauser mellan orden. Så
återkommer den gavottliknande melodin från första
akten, nu i en för detta partitur exceptionellt
välklingande vokal flerstämmighet (»Nu har
kärlek segrat över ve och vånda»). Som ett
burleskt menat komplement härtill följer
finalens slutpresto (»Ja, snart ett ståtligt
bröllop här skall stånda»). Men under epilogen
höres som sagt åter nattmusiken, nu
fragmentariskt, från andra aktens slut.

Det artificiella som delvis vidlåder
Rosenbergs musik hade sin motsvarighet i regin.
Huvudinvändningen, som gäller det
genomfört dockstiliserade rörelseschemat, har redan
framställts. En detalj, vars lustighet var svår
att sentera, var tilltaget att förse
värdshusvärden och hans uppassare med grishuvuden;
så kvickt när de sedan titulerades »nassar» i
stället för »bassar», som det står i den tryckta
översättningen. Annars är att konstatera den
Per Lindbergska iscensättningens geist och
uppsluppna påhittighet, som muntert dansar
om med de ofta flyttbara Jon-Andska
dekorationsdelarna. En glanspunkt även i den
sceniska gestaltningen blev andra aktens fest med
brokigt skimrande dräkter och danssalen
halvt overkligt skymtande genom en
transparent vägg.

366

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0410.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free