Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimsted t
utkast och visuppteckningar. Talrika
textnoter upplysa klart och tydligt om vad som
härstammar från dennes egen hand och vad
som är bearbetarens tillsatser.
Musorgskij var alltid på ett originellt sätt
sin egen textförfattare. När han tog itu med
komponerandet, förelåg ej någon avslutad
libretto, utan på sin höjd ett scenario,
angivande ett antal huvudnummer och i samband
därmed en del mer framträdande
handlingsmoment. Han skrev brottstycken av text och
musik samtidigt, men ingalunda i den ordning
som de skulle komma i den någon gång i
framtiden fullbordade pjäsen. Nu blev
»Marknaden i Sorotjintsy», varpå tonsättaren
arbetade under sina sista år, ju aldrig färdig, och
beträffande flera nummer råder ovisshet om
var, i vilken scen eller akt, de egentligen
skola passas in. Så blev denna opera, varav
en rad huvudscener aldrig komponerades, en
torso med ibland märkbart svårplacerade
lemmar. Hopplöst stubbsvansad blev den i
och med sin tredje akt, varav blott ett enda
sångnummer förelåg. Det ryska
statsförlagets version har sökt förbättra
proportionerna bl. a. genom att utöka denna sista
akt med den symfoniska dikten »En natt på
Blåkulla», vars användning som pantomimiskt
mellanspel Musorgskij själv planerat. Hos
oss har dock strukits detta inlägg, som endast
skulle öka den dramatiska rörigheten.
Till den »fantastiska» bondenovell av Gogol
som gett operan dess namn står den nu
förhanden varande libretton i ett ojämnt
förhållande: första hälften av den kortfattade
berättelsen har utbroderats med allsköns
ny-fabulerade detaljer, men den senare delen har
alldeles tappats bort, varigenom intrigen får
en helt annan vändning än i grundtexten. Det
barnsligt fragmentariska i »handlingen», varav
jag ej tilltror mig kunna lämna ett klargörande
referat, hindrar dock ej att här finnas vart för
sig sceniskt-musikaliskt värdefulla partier. På
tal om en annan Gogolnovell uttalade
Musorgskij en gång sin längtan att spegla »vårt kära
Ryssland i all dess trohjärtade vidd och bredd».
»Marknaden i Sorotjintsy» ger oss åtskilliga
genuina yttringar av förrevolutionär »bred»
rysk natur, till vars mer framträdande
ingredienser hörde vad Fredrik Böök kallat för
»begåvning för brännvin» samt hemfallenhet åt
grov vidskepelse, men också en i dans och
sång uttryckt livsglädje.
Liksom novellen har också operans musik
sugit must ur folklore. I Ukraina ligger Soro-
tjintsy, den lilla stad där Gogol föddes, och
lillrysk folkmusik har i stor utsträckning
utnyttjats av Musorgskij, som i detta verk ter
sig mycket litet secessionistisk eller — för att
tillämpa den av honom och hans
konstnärskamrater präglade termen — »novatorisk».
Snarare kan konstateras en ibland till
monotoni gränsande likformighet och symmetri i
rytmik och periodbyggnad — egenskaper som
annars ej äro de mest utmärkande för
skaparen av »Boris Godunov» — och många genom
sina talrika taktväxlingar aparta sånger. Som
ett till det burleska projicierat motstycke till
tsar Boris’ skräckhallucinationer kan möjligen
betraktas andra aktens slutscen, där de
vodka-berörda musjikerna, uppskrämda av rj^ktet
om en i galtgestalt skådad ond ande, spritta
till vid varje oväntat ljud; åtminstone i
Schebalins instrumentering låter det rätt
ruskigt vid de med nervspännande mellanrum
återkommande sforzato-stötarna i det grova
blecket.
Mestadels är det lynnet från »Boris
Godu-novs» värdshusscen som går igen i operans
folkligt friska musik. Upprepade gånger spelas det
upp till nationaldansen hopåk, till vars
hoppande rytmer i två fjärdedelstakt sjungas flera
solonummer i de båda senare akterna samt den
sista, med rustikt stampande balett förenade
körfinalen. Samma drastiska humor varmed
de båda tiggarmunkarna i den seriösa operan
tecknats levandegör den finkeldoftande
bonden Tjerevik och den av hans ettrigt elaka
hustru Chiwrja med all kärvänlighet bemötte
matfriske prästsonen Afanasy Ivanovitj.
Anmärkningsvärt är emellertid att
sångstämmans realistiskt karakteriserande tonfall
aldrig spränga den folkmelodiska ramen eller
leda över till egentligt recitativ. Men det höres
också lillryskt innerlig lyrik, ställvis i hustruns
skiftningsrika monolog i andra akten, men
naturligtvis mest i kärleksparet Hritskos och
Parasias partier. Frappant är den förres
dumka — visa i långsamt tempo — i slutet
av första akten: där utgjutes slavisk
melankoli i en kantilena, som genom partiell
enstämmighet (alltså utan att ackompanjeras),
tonalitet (mixolydisk) och melismatisk
ut-sirning samtidigt har drag av synagogalsång.
Alldeles hade operan ej undgått nya
»bear-betare» vid framförandet här. Herbert
Sandberg, som dirigerade, hade sålunda med
avvikelse från den Lamm-Schebalinska
editionen, men med användning av där publicerade
textskisser, sammanställt andra aktens final.
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
