Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Och Ragnar Hyltén-Cavallius hade enligt
programmets uppgift »i vissa viktiga delar givit
verket en sista överarbetning>>. Livfull var
denna regi, som tillsammans med Jon-Ands
dekorationer sörjde för bjärt lokalkolorit.
Sistnämnda egenskaper utmärkte i hög
grad också Emile Stiebels mitt i all supighet ill—
parigt godmodige bonde, en ny pittoriskt ful
gubbe i hans galleri av sådana. Som Chiwrja
såg Gertrud Pålson-Wettergren lite för ung
och vacker ut för att behöva hålla tillgodo
med Afanasy Ivanovitj, men både det
trät-giriga och kärlekskranka fick hon fram med
sprakande temperament. I det tredje av
operans sångligt-deklamatoriskt och som
typframställning tacksamma partier, den
nyssnämnde prästsonens, visade David Stockman
sin användbarhet eller rättare sin avgjorda
talang även som tenorbuffo, den där i sin
flottiga uppsyn och sina löjliga maner gav
en muntrande vrångbild av tenoral älskare.
De båda unga, som vid kortvarigt
sammanträffande i första aktens början blivit
blixtkära i varandra, men sedan ej fingo återse
varandra förrän såsom förlovade i sista aktens
final, behöva endast ta sig bra ut, visuellt
och akustiskt. Det var fordringar som också
uppfylldes av Helga Görlin och i någon mån
av Einar Andersson, en ny lovande, men ännu
ej färdigbildad tenor. Även skall nämnas
»Gudfar» — Conny Molin, som med klangfull
auktoritet tog upp sin ballad om »den
blodröda jackan», ett nummer som med sin
anspelning på den spökande onda anden var
centralt menat, men tyvärr ej fullbordades
av Musorgskij själv, som blott hann med de
elva första takterna.
Den italienska enaktaren Kalifens hovnarr,
den tillsammans med baletter givna
höstnyheten nr 2, parafraserar en saga ur Tusen
och en natt, som med sina många skämt- och
skälmhistorier lämnat stoff till åtskilliga
komiska operor, varav i Stockholm dock
endast Rabauds »Marouf» torde ha kommit
till uppförande. Librettoförfattaren, Arturo
Rossato, i samma egenskap känd från
Zandonais Gösta Berlingsopera, anknyter till
berättelsen om hovnarren, som med dödlig
påföljd sätter ett fiskben i halsen. I operan,
som genom komisk upplösning avviker från
grundtexten, väckes puckelryggen, (»Il gobbo
del Califfo», såsom den italienska pjästiteln
lyder) till liv igen, och det är hans skendöd
24—Ord och Bild, 48:6 årg.
som sätter farssnurran i gång. I tur och
ordning råka fyra vid samma torg boende,
oförvitliga män, Skomakaren, Doktorn,
Koleri-kern — också ett yrke! — och Köpmannen
ut för det förmenta liket, som var och en,
mer eller mindre omilt, makar undan från sin
egen dörr till grannens. I omvänd ordning bli
alla fyra av den tillstädeskomne storvisiren
dödsdömda för mord, var och en ett
ögonblick med snaran om halsen, tills nästa granne
tar på sig skulden. D. v. s., när turen kommit
till den fjärde, utbrister storvisiren strängt:
»Är det nå’n mera? Hur ska’ jag kunna veta
vem av dem som skall hänga i galgen?» Den
eftersände Barberaren-fältskären förstår
sammanhanget, drar ut fiskbenet och narren
reser sig upp, färdig till nya krumsprång.
Frånsett det makabra jonglerandet med
»liket» kunde pjäsen ha blivit ganska roande,
om inte musiken, av en här förut okänd
tonsättare Franco Casavola, hade varit. Enligt
uppgift i »Chi é?» företräder han »den
futuristiska rörelsen på det musikaliska området».
Någon riktig skräcksak är dock ej den vid en
officiell Romtävling för tio år sedan
prisbelönade operan. Men sång saknar den i en
för ett italienskt verk förvånande grad.
Endast narren har ett kantabelt, men
melodiskt ordinärt nummer, varav första strofen
sjunges före sväljandet av fiskbenet och den
andra efter utdragandet av detsamma. En
förälskad lutsångare blir av de sceniska
händelserna ständigt hindrad att avsluta sin gång på
gång uppstämda serenad, varav således aldrig
höres mer än en inledande orientalisk
arabesk. Den deklamatoriska stilen är
förhärskande, och den blir ej särskilt njutbar genom
de i sång- och orkesterstämmor, utan någon
esprit å la Ravel, inblandade falska noterna.
Rytmisk rörlighet finns, men enbart därpå
kan ej ens ett lustspelspartitur leva.
Harry Stangenberg hade som regissör sökt
genomföra en lekfull stil av commedia dell’
arte. Men spelet hämmades av sångpartiernas
vansklighet, som tvingade till alltför mycken
aktgivning på kapellmästarens taktpinne, som
för övrigt skickligt fördes av Kurt Bendix. I
titelpartiet fick Georg Svensson, ännu en på
senare år nytillkommen sångare, i den
omnämnda visan demonstrera en
utvecklings-möjlig basstämma. De fyra olycksfåglarna
framställdes med mer eller mindre komisk
effekt av Folke Jonsson, Folke Cembræus,
Simon Edwardsen och Emile Stiebel.
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
