Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimsted t
beers egen önskan skulle titeln ha ändrats
till »Vasco da Garna».)
Och det finns sidor av ett förfinat
appassionato, t. ex. Selikas solo i andra aktens duett
med Vasco, som vid en musikalisk
gissningstävlan nog skulle få åtskilliga att nämna
»Aida», ett i flera avseenden av »Afrikanskan»
förebådat verk. Den i självuppoffring och
åtskillig melodisk skönhet döende indiska
drottningen är en tydlig förebild till den
undergivet ljuva Aida, liksom Amonasro har
en föregångare i vasallen Nelusco. Briljant
självporträtterar denne sig i andra aktens
aria, ömsint kantabel i hyllningen för
härskarinnan, barbariskt hätsk mot »de kristna»,
enkannerligen Vasco. Ytterligare skall endast
påminnas om den sistnämndes »paradisiska»
aria, (»Pays merveilleux»), partiturets mest
berömda nummer. Som alltid hos Meyerbeer,
men i »Afrikanskan» säkerligen till åtskillig
del beroende på hans förtidiga död, står här
och var sådan verklig ingivelse oförmedlat
bredvid likgiltiga eller rent platta, trivialt
italienska vändningar. Dessa örfilar för en
mer granntyckt smak kunna ej förnekas ens
av bedömare som önska reagera mot en efter
Wagners föredöme rabiat Meyerbeer kritik.
Det är bekant hurusom Meyerbeer skrev
sina huvudpartier för alldeles bestämda
sångarstorheter och hellre i åratal uppsköt en
premiär än lät någon medelmåtta uppträda.
Virtuos sångkonst är den ena
huvudförutsättningen för ett framförande som skall göra
rättvisa åt värdena i hans partitur.
»Afrikanskans» båda ur spelsynpunkt minst
dramatiska roller, Vasco och Inez, voro de som nu,
tack vare kvalificerade innehavare, klingade
mest dramatiskt. Heroisk glans fick Jussi
Björlings tenor i första aktens upprörda scener
mellan den misskände upptäcktsresanden och
rådsförsamlingen, och det mest utsökta och
välljudsrågade föredrag bjöds i
kärleksduetterna och arian. Hjördis Schymberg som Inez
hade sitt stora ögonblick i andra aktens final,
där hon fick intonera den från förspelet kända,
ädelt patetiska H-durmelodin och sedan med
intensivt lysande höjdtoner ledde septetten
till dess slut; endast för sångerskans skull
kunde möjligen beklagas att femte aktens
första tablå med duetten mellan Inez och
Selika nu hade strukits. Endast rätt bleka
föreställningar erhöllos om vilka vokala
glansroller Selika och Nelusco äro. En viss
innerlighet i spel och sång utmärkte Inez Köhler
som Indiens brunhyade dotter, men röst-
hämningar hindrade ej sällan förverkligandet
av den ambitiösa artistens intentioner. Sigurd
Björling har med sin rösttyp förutsättningar
för den teaterdemoniske Neluscos
barytonparti, men förfogar ej ännu över den rika
uttrycksskala och alla de sångtekniska finesser
som här, med ovanligt många
föredragsbeteckningar i partituret, äro påfordrade. Med sonor
bredd sjöngos baspartierna, det mer
framträdande, Don Pedros, av Leon Björker, och
det mer episodiska, storinkvisitorns, av Folke
Jonsson. För den sorgfälliga musikaliska
utarbetningen sörjde Kurt Bendix taktpinne.
Magnifik utstyrsel är den andra
huvudfordran Meyerbeer uppställer för sina i detta
avseende till Spontinis ideal återvändande
operor. »O paradis sorti de 1’onde» — sjunger
Vasco när han landstigit på den indiska ön, i
början av fjärde akten. Där skall prakten
kulminera med tempel, palats och
monument skimrande i tropisk natur. De
Jon-Andska färgerna hade här gjort
dekorationerna alltför konfektsöta, men ett någorlunda
festligt inslag blevo de av Julian Algo
komponerade orientaliserande baletterna. I
traditionell stil hållna, ändamålsenliga inramningar
voro första aktens rådssal i Lissabon och
fängelseinteriören i den andra. Rådets
plenarforsamling, en imposant anblick med sina
biskopsskrudar, scharlakansröda
rådsherre-kåpor och storinkvisitorns kusligt blodröda
långhandskar blev i Harry Stangenbergs regi
precis så Scribe-Meyerbeerskt teatralisk i
attityder och gestikuleringar som den bör vara.
Men skeppet då? — undrar kanske någon
läsare som erinrar sig vad som på gamla
Operan utgjorde »Afrikanskans» förnämsta
dragningskraft. Jo, det var som om
vederbörande nu i någon mån tagit ad notam vad
Ludvig Josephson, regissören vid
Stockholmspremiären 1867, skriver i sina (opublicerade)
memoarer: »Måtte dock den styrelse som då
(förf. syftar på det blivande operahuset)
hand-haver teaterns angelägenheter icke göra för
mycket väsen av den omtalade
skeppsdekorationen, varigenom stora summor till ringa
nytta ånyo skulle förslösas, ty operan bar
tillräckligt stor dragningskraft ändå–-.»
Josephson berättar också att »ingenstädes i
hela världen har man ansträngt sig så mycket
och nedlagt så stora kostnader på denna
dekoration som i Stockholm». I själva Paris fann
han till sin »stora häpnad att fartyget–-
icke åtog sig illusionen att sjunka eller
krum-bukta sig mera än att helt enkelt vagga litet
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
