Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
mot slutet av akten — — —». I libretton
finns heller ingen annan föreskrift än att
»skeppet stöter på grund», och komponisten
har inte kostat på sig någon vidlyftigare
stormskildring. Varför då inte nöja sig med
vad som nu visades: maskiningenjör Gunnar
Brobergs mycket solida tredäckare, som
krängde ganska ordentligt; till på köpet fick
den sin stormast knäckt i två delar, detta i
likhet med den tidigare uppsättningen, enligt
vad som framgår av Josephsons (i
Musikaliska akademins bibliotek bevarade) sceneri.
Just tricket med denna på gångjärn
inven-tiöst hopfällbara mast stärkte uppfattningen
om det vanskliga i att teatern i filmens
tidevarv söker illusoriskt skildra en
naturkatastrof. Även ur denna synpunkt — ej blott
den ekonomiska — var det nog klokt att något
försök ej gjordes att låta fartyget sjunka
genom scengolvet, såsom förr nästan helt och
hållet skedde tack vare maskinmästare
Lindströms konstruktion; denna bragd kvarlever
alltså med oförminskad nimbus i Operans
annaler.
Ja, och så var det sista aktens havssceneri
med strandens också mycket omtalade väldiga
manzanillaträd med de giftigt doftande
blommorna. Ett irriterande maskinellt moment
var här de pendelartat — ett två, ett två —
regelbundna rörelser varmed lövmassorna
vaggade för de imaginära vindfläktarna.
*
Flera decennier mellan varje förnyat
framförande av Massenets Manon, senast given
här 1916 — det vittnar ej om någon högre
uppskattning från Stockholmspublikens sida.
Annorlunda är det i Paris, såsom man kan
se redan vid ett besök på Opéra-comique:
den ena av de statyer som flankera
trappuppgången där föreställer Manon, medan den
andra visar Carmen. I samma andedrag som
Bizets opera bör förstås ej Massenets nämnas.
Men efter en paus varunder kommer
ingenting och ännu en gång ingenting inställa sig
namnen på de övriga förnämsta franska
»lyriska» operor som följde efter»Afrikanskan»,
den sista riktiga »stora» operan: »Faust»,
»Mignon» och »Manon». »Le Faust de
1’Opéra-comique», har »Manon» kallats. När den var
ny fick komponisten höra att musiken direkt
anslöt sig till Thomas, Gounod och Bizet. Det
var också sant, men med den modifikationen
att Massenet personligt assimilerat dessa
påverkningar. Senare ha franska komponister,
Hjördis Schymberg som Manon.
särskilt de många som voro hans
kompositionselever vid Pariskonservatoriet, förebråtts
för att de imiterade honom. En av dem,
Reynaldo Hahn, gör i ett appendix till
läromästarens memoarer med anledning härav
den frågan: »Är det vårt fel om Massenet har
funnit och fixerat, ännu för lång tid framåt,
den franska melodiska formen för den
amu-rösa charmen?»
Även den som blott känner en liten bråkdel
av Massenets omfattande produktion vågar
hålla före att »Manon» är hans bästa verk,
där den för en operas behov skickligt
tillrättalagda dramatiseringen av Prévosts
berättelse låtit honom mest adekvat uttrycka
den där omtalade charmen, hans erotikmättat
musikaliska psyke. Det galanta 1700-talets
sköna synderska är en ojämförligt mer
angenäm bekantskap än t. ex. Thais. Även om
Manon i likhet med älskaren i hög grad
idealiserats i operan, utsättes hon ej för någon
sådan där omvändelse som med Massenets i
sådant sammanhang oundvikligt sliskigt och
blasfemiskt verkande musik gör den
alexandrinska kurtisanen svåruthärdlig.
»Kokottopera», den av somliga använda
glosan, är för övrigt ej det rätta ordet för
3 73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0417.html
