Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Aurélie—Frida Winnerstrand. Esther—Tora Teje.
Scen ur Frenesi.
pulvret och naftalinet. Dock, de unga, de som
äro tjugo år yngre än Esther, ha intet
förbarmande. De äro endast skrattlystna, och de
klassiskt bildade bland dem påminna sig
kanske romarordet »turpe senilis amor»,
kärleken hos en gammal är ful och skamlig.
De begripa inte, att en stor, yppig röd dahlia
också har sin rätt, fast hon är höstens
färgglödande blomma. Och fru Teje, som
mästerligt spelade både det ovissa och det
lidelsefulla, visade sig — man får se henne för sällan
— vara den stora skådespelerskan.
Särskilt stor behållning hade man av två
pittoreska, ohyggliga, realistiska
praktkäringar, Madame Coq—Märta Ekström och
nästan ännu mer Esthers gamla syster Aurélie
—Frida Winnerstrand. Den senare glödde
av avund och hat och gjorde en satkäring av
stor dramatisk verkan. Esther flög på dessa
vidrigheter, användande sig av språkets mest
pejorativa uttryck.
*
Strindbergs Påsk är med alla sina
orimligheter och med författarens förmåga att
taga ut det osundaste ur alla religioner och
andliga tillstånd dock ett skådespel, ur vilket
det växer fram något mystiskt och skönt.
Man får det trånga och olustiga i ett svenskt
fattigt borgerligt hem men också blomdoft och
vårkänslor, så att man tycker sig gå mot
ljusare tider. Påsken får man vara med om
med islossning och påskliljor och åtminstone
en tillfällig lättnad ur de ekonomiska
trångmålen, som så ofta förekomma hos Strindberg,
som kan skildra de tryckande egenskaperna
hos penningbekymren bättre än någon annan.
Det är en underlig stämning av betryck och
vånda i fru Heysts hem. Hennes son Elis,
fil. kand., lärare, spelades av Arnold
Sjöstrand, och man fick sympati för den av livet
så hårt klämde unge mannen, som
skådespelaren skildrade i all hans svaghet och med de
svårigheter, som mången svensk magister
haft att kämpa mot. Hans syster Eleonora,
den överkänsliga flickan, som kommer från
något mystiskt sjukhem och väl icke är
alldeles normal, fick i Signe Hassos gestalt i all
sin lillgamla välvishet något av den mycket
unga flickan. Hon kunde både tiga och tala
så att man rördes. Gymnasisten Benjamin—
Frank Sundström kunde också tiga på det
rätta sättet, särskilt då han satt tillsammans
med Eleonora. Av intresse var Lindquist—
Josua Bengtson. Först tänkte man: är han
utpressare och procentare? Men det visar sig
att han under detta otrevliga yttre helt enkelt
var en ängel sänd av Gud, om icke rent av
en inkarnation av Högsta väsendet självt.
För trettioett år sen, då jag såg stycket för
första gången, tänkte jag: här ha vi stillheten
mellan två anfall. Då spelades det på den
lilla teater, som uteslutande uppförde
Strindbergsstycken. Ingen har spelats så enormt
mycket som Strindberg. Under ständig
veklagan över att han ej spelades har man
uppfört Strindbergsstycken i så stor utsträckning,
att det skulle ta mer än ett decennium, om
man ginge varenda kväll, att få se hela antalet.
Då jag nu såg om »Påsk», tyckte jag, att
stycket hade bra mycket av det
överrealistiska och att det bland de eljes icke så
tilltalande Strindbergsskådespelen, där han är
tillfälligt mild och »snäll», intager en hög
plats. Trots galenskaperna, t. ex. stölden av
blomman, värd en krona och som polisen
tycks ha så mycket bestyr med, innehåller
stycket något, som man skulle kunna kalla
drömfint i påskkänslorna, något av
naturreligion.
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0436.html
