Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Nordahl Grieg, den norske högt begåvade
och personligt särdeles sympatiske
kommunistiske författaren, som 1937 fick sitt ur
rättvisans synpunkt något tvivelaktiga
skådespel »Vår ära och vår makt» uppfört på
Dramatiska teatern, har på samma teater
fått sitt skådespel Nederlaget framfört. Man
kan sannerligen ej med fog anklaga vår
kungliga teater för politisk partiskhet. Ämnet är
den revolutionära rörelse, som mellan
Tysklands och Frankrikes kanoner från den 18
mars till den 28 maj 1871 behärskade Paris.
Den slutade med att gisslan sköts, den
gisslan, i vilken ärkebiskopen av Paris och
högsta domstolens president befunno sig.
Så lät man med petroleum bespruta många
byggnader, och man skulle till kommunens
»délégation scientifique» sända uppgift på vad
man innehade av denna vätska. Många hade
den orättvisan att skylla den stora branden
på den okunniga massan. Victor Hugo låter
sin stackars kommunard, som satt eld på
biblioteket, besvara hans förebråelser med
»Je ne sais pas lire». Men på La délégation
scientifique kunde man väl i alla fall läsa.
Så satte kommunarderna eld på Paris. En
del av staden, 238 hus, stod i ljusan
låga. Tuilerierna och många andra märkliga
byggnader blevo helt förstörda, men
Notre-Dame, som var så samvetsgrant
preparerad av de röda med eldfarliga oljor,
räddades av doktor Brouardel och några unga
farmaceuter. Jag anser mig kunna dröja ett
ögonblick vid denna monumentala eldsvåda,
ty den utgör en »ljus» bakgrund åt kommunens
slutakt i verkligheten. Branden »intresserade»
ej efteråt yttersta vänsterns folk. Skådespelet
»Nederlaget» är, förefaller det mig, som i mer
än ett kvartssekel intresserat mig särskilt för
kommunen, ehuru med medfödd och kanske
också förvärvad borgerlig antipati, förvånande
rättvist skrivet för att vara av en kommunist.
Men mot Thieirs, foutriquet, puttefnaskern,
som kommunarderna kallade honom, är Grieg
lika orättvis som den duktige mannens
monarkistiska fiender voro vid detta tillfälle.
Av ett av historiens vidrigaste skådespel har
Grieg gjort en serie av fjorton tablåer, som
iscensatts av den store danske regissören Svend
Gade och fått en så mästerlig utformning, att
man väl förstår den beundran, som uttalades
av den i detta avseende särdeles kompetente
franske politikern, f. d. konseljpresidenten
Léon Blum, då han var i Stockholm.
Det hade varit mycket sorgligt, om författa-
U no Henning som Raoul Rigault
i Nederlaget.
ren kunnat kalla sitt stycke »Segern»; men
vi antikommunarder få, om vi vilja vara
rättvisa, ej förgäta, att man, som det sagts från
kompetent historiskt håll om Thiers’ anhängare,
militära och civila, efter segern »glömde den
första av ett civiliserat folks plikter:
medlidandet med de besegrade». Man får ett starkt
och gripande intryck av dessa tablåer, av
vilka blott en är alldeles misslyckad, den sista.
Vid le mur des fédérés, där sedan de sista av
upprorsmännen skötos, sitta på gravarna på
Pére Lachaise några sårade och deras kvinnor
samt en del barn. De dragas av en osynlig
kraft till muren, och starka salvor vid
ridåfallet antyda att de fusiljeras. Thiers, i min
tro alldeles falskt tecknad av författaren, fick
en utomordentlig utformning av Lars Hanson.
Elise, hans maka, spelades av fru Bosse, och
hon hade toaletter i de otroligaste färger som
en bastard av guldfasan och papegoja. De lära
ha använts på 1870-talet av grevinnan
Sté-phanie von Plåten.
I hög grad verkningsfulla voro
motsättningarna mellan de gråa dammiga gatorna
och barrikaderna samt de vita väggarna på
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
