Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Banque de France, där markis de Ploeuc—
herr Olof Winnerstrand var en i alla avseenden
redlig typ. Han var en bankdirektör i sin
prydno, hederlig och modig. Man får ej heller
glömma, att redbara och osjälviska
övertygelsetrogna och ändå flera tappra förekommo
på kommunardsidan. Författaren nekar sig
ingenting, då han skildrar den sadistiske
cynikern Raoul Rigault. Av honom hade Uno
Henning gjort en av sina allra bästa
rollskapelser, och både författaren och skådespelaren
gåvo honom all önskvärd skurkaktighet. Man
ryste, då man såg detta skadedjurs iskyla.
Av Gustave Courbet, den store målaren,
hade Carl Barcklind skapat en strålande typ
av skrävlande naivitet. Det var denne
kom-munard, som trodde, att hans hus skulle
skonas för den tyska bombkastningen,
eftersom han något år förut erhållit en bajersk
orden, och var missnöjd över att han skulle
behöva redogöra för sin politiska ställning,
då han ansåg sig i sina tavlor klart ha uttryckt
vad han ville. Det var hans olycka, att han
kom att stå som ansvarig för störtandet av
Vendomekolonnen, som kröntes av Napoleon
I:s bild. Den kostade att kullkasta 40 000
francs, och det fick väl Banque de France
lägga ut. Men dess återuppförande kostade
323 090 francs och 68 centimer, och på det
fick Courbet räkning.
Med stor kraft gåvos striderna på
barrikaderna. Vi fingo vara med och röras och
uppröras åt mycket. Det var mästerlig regikonst,
och både teatern och författaren gjorde sitt
till att förvandla »Nederlaget» till en seger.
*
»Tiden går», heter det, och det kan låta som
en banal och ofrånkomlig sanning. Nu lär det
finnas filosofer, som förneka tiden eller också
vilja förklara den »ligga på ett helt annat
plan». Vi skulle således ej vara bundna av
tiden. Då man känner på sin flintskalle, har
man dock svårt att förneka den.
Den engelske författaren J. B. Priestley
och de lärda filosoferna kunna ej få oss att
lämna almanackan och de historiska årtalen.
I sin pjäs Tiden och vi berör den kände
romanförfattaren tidsproblemet utan några
djupsinniga utläggningar. Han skildrar med
psykologisk skarpblick en engelsk borgerlig familj
Conway, och vi få vara med om den
förtjusande flickan Kays tjugoförsta födelsedag.
Vid slutet av första akten sätter hon sig i
fönstret och somnar, eller om det är veten-
skapligare faller i »trance», då hon med sitt
författaringenium ser, hur det skall vara i
familjen om tjugo år. Efter en stund vaknar
hon och blickar förvånad och orolig omkring
sig, men fortsätter sedan med syskon och
vänner att fira sin födelsedag. Jag förstår ej,
att vår uppfattning av tidsbegreppet blivit
klarare eller mera invecklat av att hon, den
unga begåvade flickan, som skulle bli
författarinna och hade en djupare uppfattning
av den troliga utvecklingen av familjen, kunde
drömma om hur hon trodde det skulle gå. Den
både rörande och roande pjäsen med utmärkt
regi av Helge Wahlgren har sitt värde ej
minst som skildring av engelsk miljö i vår tid.
Författaren ger oss verkliga personer. Det
är ingen schablonteckning. Modern, Mrs.
Conway—Hjördis Petterson, är egocentrisk
och självbelåten och kan icke tåla äldste
sonen Alan—Frank Sundström, som är en
egendomlig, stilla och värdefull person, vilken
tystlåten sitter för sig själv med pipan i mun.
Han retar mamman redan genom sin tystnad,
och hon föredrar den lättsinnige sonen Robin,
som kommit hem från kriget. Av honom hade
Håkan Westergren gjort en riktigt lyckad
typ, som logiskt skulle hamna i sprit och prat.
Ernest Beene blev genom Lars Hanson en
ohygglig men i alla fall roande knöl. Lilla
Carol—Gun Wållgren, som skulle dö från
alla sina vackra illusioner — det fick man
veta genom Kays dröm -—- hade ett ovanligt
sympatiskt naturligt flickbehag.
Huvudpersonen blev Kay—Inga Tidblad. Man minns
den förtjusande skådespelerskans Ariel. Också
i »Tiden och vi» hade hennes glasklara röst
innerlighet. Hon blev — det lärde vi av
andra akten — ett stackars pennskaft utan
vidare framgång. Hon är så härlig i både
första och tredje akten, att man hoppas hon
drömt galet. Och när det gäller frågan om
tidens enhet och till och med dess existens,
få vi tills vidare hålla oss till vår vanliga tro
på tiden, åtminstone som hjälphypotes.
*
Bridgekungen, »Le valet maltre» av Paul
Armont och Leopold Marchand, är ett
lustspel, som man får säga bra mycket liknar
en fars. Den lät oss blicka in i den gamla goda
tiden, då man hade höga hattar och då varje
riktig herre hade en eller ett par älskarinnor
och var medlem av någon fin klubb. Livet
rullade som på trissor. Det var »la vie facile»,
som det hette. Man blev nästan rörd, då man
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:32:14 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0438.html
