Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
precis, hur Nora skall vara. Hon skall se ut,
tala, röra och föra sig alldeles som fru Tore
Segelcke. »Nora, du est en kvinde», säger
Helmer. Hon var »sanglerken og spillefuglen»,
så att man tjusades i varje ögonblick, och
man tänkte hela tiden: Det här är Nora.
Man säger, att natur och konst skola gå upp i
varandra. Ja, men man skall hela tiden tro,
att det är natur och aldrig ett ögonblick
avmuntras av ett konstfullt tonfall. Det
viktigaste i konst och i allt annat för resten är
intensiteten och äktheten. Dessa
väsentligheter funnos hos, skall man först och främst
säga kvinnan eller konstnärinnan. Ansiktet är
själens spegel, heter det. Och här var det ett
anlete, så innehållsrikt, så rent att man bara
satt och gapade; och hela gestalten i sin
spänstighet och naturliga uttrycksfullhet
speglade också hennes inre.
Vi ha fått en stor gåva, då vi fingo se Tore
Segelcke lekamligen. Hur riktigt gjordes ej
uppgörelsen utan minsta spår av predikan!
Det heter hos Predikaren med beundransvärd
självbesinning: »Mycken predikan gör kroppen
trött», och man kan tillägga, att mycket litet
predikan behövs det för att också göra själen
trött och olustig, ej minst på teatern. Här
stod fru Segelcke bara stel och såg rätt
framåt, och så gick hon, som det så mycket
har talats och diskuterats om. Nu när
kvinnorna veta, att det är alldeles oriktigt att
ens i bästa välmening förfalska sin faders
namnteckning, så behövs ej denna
kraftåtgärd.
Alltid fröjdar man sig åt mästerverkets
härliga byggnad. De tre akterna i stycket äro
i dramatisk stilkonst litet för mer än femton
eller aderton tablåer.
Norsk skådespelarkonst är mycket god. Där
finnes både måtta och kraft. Helmer har med
utmärkt konst utformats av Lasse Segelcke.
Han var en levande människa, och man
minnes de små självbelåtna tonfallen av komisk
men så god psykologisk verkan. Iranske var
Krogstad—Tryggve Larssen något för
under-klassig för att kunna få den sympatiska
fru Linde—Unni Torkildsen; men hans sätt
att sitta och vänta som en person, van vid
detta, och hans uttryck, när lyckan började
skina, var god konst.
Doktor Ranks—herr August Oddvars lilla
viktiga och hemska roll gjordes med fin takt.
Jag har från trovärdigt håll hört påstås, att
Halfdan Christensens »sceneledelse» lär vara
alldeles särskilt förstående och stimulerande.
Man hade också, ej minst vid
»Dukkehjems»-föreställningen, en känsla av att en
sammanhållande kraft låg bakom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
