Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Axel Hägerström. Samtal med en svensk tänkare. Av Hélène Apéria-Meurling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H él én e Apér i a-M eurling
Till sitt yttre är professor Hägerström,
präglad av sitt livsverk. Ansiktet är blekt av
mycket innesittande. Kroppshållningen, som
är en smula framåtlutad, har tagit intryck av
det oavlåtliga skrivbordsarbetet. Det yviga,
gråsprängda håret ger en vacker inramning
åt den av ansträngande, koncentrerat
tankearbete tärda fysionomien. Men särskilt
fängslande äro ögonen. Det brinner en ständigt
rörlig eld i dem. I dem synes ett återsken av
den inre glöd, som förtärt så mycket
traditionellt tankestoff.
Professor Hägerström suger långsamt på sin
sjöskumspipa. Röken stiger sakta mot taket.
I yttre mening har detta liv varit tämligen
innehållslöst. Tankelivets utveckling har blivit
människans. Jag ber honom berätta lite härom.
»När löste professor Hägerström sitt första
filosofiska problem ?»
Han småler lite.
»Det var i skolan», säger han. »Jag var väl
ungefär fjorton år. Min matematiklärare
frågade: hur länge är klockan tolv? Jag
svarade: Man kan här inte tala om varaktighet.
Att klockan är tolv betyder blott, att urvisaren
passerar siffran tolv samtidigt som något
annat inträffar.»
Nu är det min tur att småle. Det är
nämligen alldeles tydligt, att den store filosofen
tror, att han uttryckte sig på samma sätt i
skolåldern, som han senare gjort i sina
filosofiska skrifter. En sådan psykologisk naivitet
blir här särskilt fängslande, enär den visar,
hur fullständigt filosofen vuxit samman med
sitt tänkande.
Professor Hägerström fortsätter att berätta.
Han är egentligen, som alla intellektuella
aristokrater, ytterst förtegen om sig själv.
Men allteftersom han fördjupar sig i sina
minnen träda vissa drag i hans liv, helt ägnat
åt forskningen, fram med en underligt rörande,
ålderdomlig och ideell relief.
»Det, som först framkallade filosofiskt
tänkande hos mig, var religionsproblemet. Jag
gjorde oerhörda ansträngningar att leta mig
fram genom dogmatikens irrgångar, egentligen
för att på det sättet finna rätta vägen till
frälsning. Det intresserade mig nämligen i hög
grad. Men svårt var det och tarvade en
särdeles knepighet.
»Annars var jag inte under skoltiden
särskilt intresserad av filosofi. Framförallt ägnade
jag mig åt grekiska och latinska språkregler.
Matematiken fängslade mig också mycket.
Alltjämt är jag oerhört fängslad av detta ämne.
Att lösa ett matematiskt problem har alltid
erbjudit mig den högsta av alla intellektuella
njutningar.
»Den filosofi, som förekom i skolan, hatade
jag. Jag fann den både tråkig och obegriplig.
Därför skrev jag under mitt sista skolår till
en äldre broder i Uppsala och bad honom göra
upp ett schema för en kandidatexamen, men,
för guds skull, tillade jag, gör
ämneskombinationen sådan, att jag slipper undan den
vedervärdiga filosofien.
»Om studietiden i Uppsala är inte mycket
att säga. Under denna tid levde jag nästan ett
fullständigt eremitliv, stundom under ganska
stora svårigheter att uppehålla mig. Vissa
tider åt jag blott ett mål mat om dagen, en
middag, som man då kunde få för tolv kronor
i månaden. En gammal pensionerad rektor,
som jag brukade möta under mina promenader
i Flusterparken, stannade en gång och
presenterade sig: Jag ser på herrns ansikte, att herrn
bara äter ett mål om dagen. En tid hyrde jag
ett rum, som betingade ett pris av trettio
kronor för hela terminen. Rummet hade bara
den olägenheten, att möss om nätterna ville
driva filosofiska studier i mina böcker.
»Eremitlivet avbröts bara av umgänge och
diskussioner med lärare i filosofi och studenter,
som jämsides med mig ägnade sig åt
filosofiska studier. Bland de förra, som alla voro
boströmianer, tog jag särskilt intryck av
professor Burman, den svenska filosofiens
Sokrates. Jag fick besöka honom i hans hem
för att diskutera, varvid jag oftast vid
diskussionens slut kände mig fångad i en rävsax.
»Genom professor Burmans utmärkta skrift
om Kants kunskapsteori fördes jag in i
dennes tankevärld. Jag betraktar alltjämt
Kant som världens mest originelle tänkare.
Min egen filosofiska tankebyggnad är i. själva
verket, trots all skenbar olikhet mellan hans
tankevärld och min, uppförd på de
grundstenar han lagt.»
I likhet med många filosofer erinrar sig
professor Hägerström mycket klart det
ögonblick, då han för första gången, så att säga,
såg sin egen väg.
»När jag i tjugoårsåldern» — berättar han —
»var informator’ på ett herresäte, beläget i en
av Södermanlands underbaraste trakter, som
verkade extatiskt stimulerande på mig, gjorde
jag en erfarenhet av egendomlig natur. Sedan
jag länge grubblat över förhållandet mellan
medvetandet och den yttre verkligheten, kom
det plötsligt för mig, att det var omöjligt att
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
